Av Peter Sylwan

Alkemi, homeopati och astrologi – vem tror på sådant nonsens i vår upplysta tid? Men utan dem hade vi inte haft någon upplysning. Alkemin och homeopatin är kemisamhällets och den moderna medicinens föregångare, och astrologin visade vägen till ljuset. Hur vi till exempel fick reda på ljusets hastighet är en historia värd att berätta − av flera skäl. Dels därför att den följer ett återkommande tema längs kunskapens väg från oväntad upptäckt till oväntad nytta. En berättelse om tillfälligheternas trolleri och kreativitetens krumbukter, och att det som beställs och beforskas av ett skäl utövas av ett annat och till sist gör revolution inom ett helt oförutsett område. Dels också för att historien börjar på Ven i Öresund och med Tycho Brahe.

Strategisk forskning

Tycho Brahe föddes på Knutstorp i Skåne år 1546 och dog i Prag 1601. Han blev världsberömd på sitt Uraniborg på Ven mitt i Öresund. Den strategiska forskning han fick beställning på gällde stjärnornas vägar och planeternas hemvist. Forskningsfinansiär och beställare var den danske kungen. Beställningen gällde pålitliga vägvisare i både tid och rum: stjärnkartor och horoskop. Den förväntade nyttan av astrologi och astronomi var så tunga argument för kungen att han satsade motsvarande hela 1 procent av Danmarks dåvarande BNP på Tycho Brahe! Statusargumentet vägde säkert också tungt. Då som nu var det viktigt för en nation som vill räknas bland de mäktiga, upplysta och framtidsinriktade att visa sig ha vilja och råd att satsa på kunskap för kunskapens skull.

Tycho Brahe var förstås som de flesta i hans samtid också intresserad av om och hur stjärnornas positioner styr våra vägar och val i livet. Att beställa strategisk forskning av någon som inte är intresserad av ämnet är ingen bra strategi. Men Tycho Brahe hade också andra intressen. Den viktigaste vetenskapliga strid som rasade i akademin, politiken och kulturen avsåg då som nu – hur världen egentligen är beskaffad. Fast då gällde frågan huruvida solen går runt jorden eller jorden runt solen. Den forskare som vann den striden skulle förstås bli odödlig. Världslig makt, pengar och berömmelse i alla ära – men i vetenskapens värld väger de lätt jämfört med berömmelsen bland peers, de jämbördiga kollegerna i de lärdas republik. Tycho Brahe hade sina egna hypoteser om hur solsystemet ser ut. Rimligen drevs han i sin forskning av att vilja bevisa att han hade rätt. Tycho Brahes världsbild var en hybrid mellan de stora konkurrerande ptolemaiska och kopernikanska systemen. I Brahes världsbild roterar solen och månen runt jorden. De andra planeterna roterar i sin tur runt solen. Det tillhör vetenskapshistoriens större ironier att alla de mätningar och beräkningar han gjorde sedan användes för att visa hur fel han hade. Han smidde själv de vapen som skulle krossa hans eget tankebygge.

Himlastormare

Det var Johannes Kepler, Tycho Brahes lärjunge, som stormade och rev sin läromästares tankekatedral och byggde en egen. Kepler använde Tycho Brahes data för att formulera sina egna hypoteser om himlakropparnas rörelser – teorier som bekräftade och stödde den kopernikanska världsbilden med solen i centrum och jorden och planeterna i kretslopp runt solen, liksom den rymdkarta som nu låter oss skicka upp nyttiga GPS-satelliter runt jorden och ännu onyttiga rymdsonder till avlägsna planeter. En av sonderna mot Jupiter, Cassini-Huygens, är döpt efter den franske astronomen Jean Dominique Cassini.

Cassini spelade – liksom Tycho Brahe – dubbla roller i det vetenskapliga dramat. Som nyttoforskare skickade han sändebud till Ven för att mäta in Uraniborgs plats på jorden. Utan noggranna positionsdata kunde Tycho Brahes mätningar inte användas i Frankrike. I rollen som onyttig nyfikenhetsforskare gav Cassini sändebuden i uppgift att talangjaga efter begåvade unga forskare och ta dem med till Paris. En av dem var dansken Ole Rømer.

Cassini var expert på Jupiter och dess måne Io, som betedde sig lite underligt. Den borde göra som vår egen måne – följa tidtabellen − men det var ingen reda med Io. Ibland kom den före och ibland efter. Cassini och alla andra var övertygade om att orsaken fanns på Jupiter. Ole Rømer hade dock sin egen hypotes. Och nu upprepar sig dramat Brahe/Kepler med Cassini/Rømer i huvudrollerna, men med undantaget att den nya sanningen tog längre tid på sig att segra. De mätningar Cassini gjort av Io använde Ole Rømer för att bevisa att orsaken till Ios nycker finns på jorden – eller snarare på vägen till jorden – och inte på Jupiter. Det var djärvt, men utan människor som kan tänka på tvärs och våga gå mot strömmen får vi ingen ny kunskap. Varken nyttig eller onyttig.

När Rømer satte sig på tvären var det ingen som trodde att ljuset behöver tid för att resa i rummet. Ljus uppstår momentant i det ögonblick man ser det. Alla visste och såg ju att det är så. Det var vågat att tro något annat, men vågad var just vad Ole Rømer var. Han förklarade Ios nyckfullhet med att längden på vägsträckan mellan jorden och Jupiter varierar. När jorden och Jupiter är som närmast kommer Io före tidtabellen och när avståndet är som längst blir Io försenad. Allt beroende på tiden det tar för ljuset att ta sig från Jupiter till jorden.

När Rømers chef Cassini efter nya mätningar räknat fram en ny ankomsttid för Io till den 9 november 1676 kl. 17:27, visade Rømers beräkningar kl. 17:37. Ole Rømer hade publicerat sina tankar i kända astronomiska tidskrifter, och kampen mellan Rømer och Cassini var välkänd. På eftermiddagen den 9 november 1676 riktades samtliga teleskop i Frankrike och Europa mot Jupiter. Klockan passerade Cassinis förutsagda klockslag 17:27. Ingen Io. 17:30 fortfarande lika tomt på Jupiters yta. Kl. 17:37,49 dök Io upp, 49 sekunder efter Rømers förutsägelse.

Sanning tar tid

Det borde ha blivit jubel i vetenskapsvärlden − en ny insikt om universum var ju född. Men vetenskapens värld är som alla andra mänskliga världar. Det gäller inte bara att ha rätt, man måste också få rätt. Till det krävs stöd från andra forskare som också vågar och kan gå emot etablerade föreställningar och göra egna experiment och beräkningar som bekräftar revoltörens nya sanningar. Sedan måste förstås också etablissemanget medge att man har haft fel. Självbedrägeri, bortförklaringar och efterhandsrationaliseringar tillhör den mänskliga repertoaren. Cassini och hans supportrar smet undan konfrontation och nederlag genom att helt frankt påstå att de aldrig gjort några säkra förutsägelser om kl. 17:27, utan att det helt enkelt var något som Rømer hittat på. Allt fick förbli vid det gamla. Orsaken till Ios nyckfulla bana fick förbli någonstans i rymden – osäkert var. Ole Rømer gav till slut upp och reste hem till Danmark.

Femtio år senare, när Cassini dött och en ny generation astronomer befriat sig från de gamla auktoriteterna, gjordes nya observationer och beräkningar. Dessa bekräftade att Ole Rømer haft rätt och också att skillnaden i tid dög för att beräkna ljusets hastighet till ungefär 300 000 kilometer per sekund. Numera vet vi att ljusets hastighet är 299 792,458 kilometer per sekund.

Men om detta och vad som hände sedan kunde Ole Rømer inget veta. Över de tillfälligheter som förde den kreativt tvärtänkande fadermördaren Ole Rømer till Paris, är det ingen som rår. Där hade hans forskning ju kunnat ”döda” Cassini medan denne levde. Till vad Kepler skulle komma att använda Tycho Brahes data hade han ingen aning om. Om Tycho Brahes dubbla drivkrafter svävade danske kungen i ovisshet – eller brydde sig inte. Det han beställde var status, stjärnkartor och horoskop. Allt blev förvisso levererat enligt plan, men Tycho Brahes, Keplers, Cassinis och Rømers forskning fick sin revolutionerande betydelse någon helt annanstans och i ett helt annat århundrade. Skänk dem – och horoskopen – en tanke nästa gång du kopplar upp dig på nätet eller lyder GPS-rösten som ber dig ta till vänster i nästa vägkorsning.