Paulus – kristendomens skapare

Paulus var den förste att utanför den judiska världen predika vad han påstod vara Jesus budskap. Utan honom och hans vittomfattande missionsresor – och framför allt hans många och långa brev till olika församlingar – hade Jesus lära sannolikt bara levt kvar som en sekt inom judendomen och haft en helt annan form än den Paulus gav den.

Det mesta talar nämligen för att det var bara till judarna som Jesus riktade sig eller, som evangelierna låter honom säga, till ”de förlorade fåren av Israels folk”. Och att det var den mosaiska lagen, Tora, man skulle följa för att kunna komma in i det gudsrike som inom kort skulle bli verklighet gör han helt klart i sin bergspredikan, ja, han till och med skärper kraven i denna lag.

När sedan Jesus bror Jakob (ej att förväxla med lärjungen med samma namn) tillsammans med lärjungarna Petrus och Johannes fick ta över ledningen av församlingen i Jerusalem efter läromästarens korsfästelse, var det fortfarande den gamla judiska lagen som utgjorde grunden för deras tro och verksamhet. Regeln att alla gossebarn skulle omskäras på den åttonde dagen var lika viktig som tidigare, likaså att vilodagen, sabbaten, skulle helgas. Samtidigt verkar de, liksom Jesus själv hade gjort, i första hand ha vänt sig till den stora gruppen fattiga och egendomslösa som vuxit alltmer i Palestina vid denna tid.

På det viset skulle Jesus lära nog ha kunnat fortleva mer eller mindre obemärkt åtminstone under några generationer om det inte hade varit för att en man vid namn Saul, sedermera Paulus, plötsligt dykt upp några år efter Jesus korsfästelse. Han sägs tidigare ha varit en ivrig motståndare till den nya läran och hade troligtvis aldrig träffat Jesus personligen, men nu hade han blivit omvänd av himmelska budskap från den döde men uppståndne Mästaren.

DEN MOSAISKA LAGEN VAR UPPHÄVD

Dessa budskap skilde sig avsevärt från dem lärjungarna själva hade hört Jesus predika. Den mosaiska lagen gällde i själva verket inte längre, påstod Paulus, utan hade upphävts genom att judarnas sedan länge förutspådde och efterlängtade konung, Messias, nu hade kommit till dem i form av Jesus. Det grundläggande för att komma in i himmelriket – vilket även Paulus förväntade sig inom en snar framtid – var att tro på Jesus och hans budskap. Och detta gällde även för icke-judarna, hedningarna, som nu kunde få frälsning och evigt liv utan att låta omskära sig eller hålla sabbat.

Att detta sågs som högst provocerande av såväl judarna i allmänhet som Jesus tidigare lärjungar var förstås oundvikligt, även om konflikten tonats ner i Nya testamentet. I Apostlagärningarna sägs i stället att Paulus sammanträffade med Jakob och de tidigare lärjungarna – det så kallade apostlamötet – och kom överens med dem om vilka krav som skulle ställas på hedningar som ville tas upp i församlingsgemenskapen.

Men att det inte var riktigt så lätt att komma överens framgår av Paulus egna brev. Där säger han att Petrus hade ”dömt sig själv” genom att denne vid ett besök hos församlingen i Antiochia inte ville äta tillsammans med hedningar när meningsfränder till Jakob var närvarande. För detta hade Petrus blivit tillrättavisad av Paulus, något som Petrus, den av Jesus själv utsedda ”klippan”, knappast kunde ha låtit passera utan vidare.

Att det i själva verket rådde fiendskap mellan Petrus och Paulus finns beskrivet i de så kallade pseudoklementinska skrifterna, vilka sannolikt är yngre än evangelierna men som bevarar traditioner hos den judekristna sekt som levde kvar i några århundraden efter Jesus död, de så kallade evjoniterna. I den brevväxling mellan Petrus och Jakob som de presenterar är denna fiendskap tydlig, och Paulus anklagas för att gå sina egna vägar med ledning av sina fåtaliga uppenbarelser i stället för att samarbeta med dem som verkligen hade träffat Jesus.

Vad var det då som drev Paulus att gå så hårt in för att sprida sitt budskap? Till att börja med måste vi nog räkna med att han själv var fullkomligt övertygad om att det han predikade verkligen var Jesus eget budskap. Annars hade han troligen inte kunnat framföra det med sådan kraft och ihärdighet. Och denna övertygelse måste han ha fått genom de syner han hade vid olika tillfällen, visioner som han uppfattade som i högsta grad verkliga.

Den första av dessa syner beskrivs i Apostlagärningarna, den som aposteln sägs ha haft på vägen till Damaskus och som ledde till hans omvändelse. Han överväldigades då av ett starkt ljus, fälldes till marken och hörde Jesus röst tala, vilket sedan följdes av en tids blindhet. En annan vision (såvida det inte rör sig om en och samma händelse) berättar han själv om i sitt andra brev till korinthierna, där han beskriver hur han blev uppryckt till den tredje himlen och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala.

HADE PAULUS EN NEUROLOGISK SJUKDOM?

Vad kan ha varit bakgrunden till dessa starka upplevelser från Paulus sida? En tänkbar möjlighet är att han led av någon sjukdom som ger hallucinationer. I sina egna brev ger aposteln nämligen flera exempel på att han varit sjuk på något sätt. I sitt brev till galaterna säger han att det var på grund av sjukdom som han första gången förkunnade evangeliet för dem, i andra brev att han hade varit i extas för Gud, att han i sin kropp bär med sig den död Jesus fick lida, att han ständigt lämnas ut för att dö fast han är vid fullt liv, att han bär Jesus märken på sin kropp och att han har en tagg som ständigt sticker i honom.

Det verkar därmed som om det handlar om någon neurologisk sjukdom som ger extas, medvetslöshet och hallucinationer. Särskilt det starka ljusskenet och den tillfälliga blindheten i omvändelseupplevelsen har fått vissa forskare att anta att det rört sig om epilepsi. Kännetecknande för denna sjukdom – särskilt så kallad tinninglobsepilepsi – är även att den ofta medför hallucinationer av just religiös natur: Syner och röster kan få den drabbade att helt ändra sin inställning till livet, just som i Paulus fall.

Det kan dock även ha funnits andra bevekelsegrunder för Paulus att tränga sig in i Jesusförsamlingen, åtminstone till en början. Och de bör troligen sökas i hans identitet och personliga bakgrund, som innehåller flera obesvarade frågor. Dessa frågor börjar redan med hans födelse, då han utan närmare förklaring uppges ha fått något så exklusivt som romerskt medborgarskap.

Även Paulus färd till Damaskus – enligt Apostlagärningarna i syfte att på översteprästernas uppdrag tillfångata kristna och föra dem till Jerusalem – måste betraktas som mycket märklig. Hur var detta möjligt? Damaskus låg utanför såväl översteprästernas som den romerske prefektens maktområde Judeen och var vid denna tid dessutom erövrat av nabatéerna, ett arabfolk med säte i Petra i den arabiska öknen som just vid denna tid låg i krig med den galileiske lydkungen Herodes Antipas. Och ännu märkligare blir det hela när Paulus säger sig ha vistats en längre tid i Arabien i samband med sin Damaskusfärd, alltså troligtvis hos just nabatéerna.

En annan gåta är hur Paulus efter att ha varit nära att bli lynchad av folket i Jerusalem kunde bli eskorterad av närmare femhundra soldater till Caesarea, sätet för den romerske prefekten. Där satt han sedan i skyddshäkte i kung Herodes palats under ett par år och fick samtala under mer eller mindre kamratliga former med såväl prefekten som större delen av den kungliga herodianska syskonskaran, innan han på egen begäran sändes till Rom för att ställas inför kejsar Nero. Och under seglatsen dit behandlades han närmast som en jämlike och rådgivare av kaptenen och den romerske befälhavaren, åtminstone om vi får tro Apostlagärningarna.

Kontrasten mot romarnas förnedrande behandling av Jesus några decennier tidigare är slående. Vad var bakgrunden till detta?

TILLHÖRDE DEN HERODIANSKA ÄTTEN?

En förklaring som lagts fram av olika forskare under senare år är att Paulus i själva verket tillhörde den herodianska ätten, den ätt av romerska lydkungar som härskade i delar av Palestina under halvtannat sekel och vars medlemmar hade romerskt medborgarskap i arv efter sin anfader.

Tecken på detta finns redan i Paulus brev till romarna, där han på slutet hälsar till sin ”släkting” Herodion (”lille Herodes”) och dessutom till alla i den herodianske kungen Aristobulos hus. Men de allra intressantaste uppgifterna finns kanske hos den samtide judiske historieskrivaren Flavius Josefus. På ett par ställen i sina verk berättar denne nämligen om en Saul (alltså Paulus ursprungliga judiska och ganska ovanliga namn), som var släkt med kung Herodes och som på olika sätt medverkade i händelseutvecklingen under det judiska upproret mot romarna på 60-talet.

Det sista vi hör om denne Saul är att han blir den romerske ståthållarens sändebud till kejsar Nero, som då befann sig i Korinth. Hur det gick för sändebudet hos denne oberäknelige härskare får vi inte reda på, men resultatet blev i alla fall att kejsaren sände en av sina mest erfarna härförare, Vespasianus, för att kväsa judarna, vilket i sin tur ledde till Jerusalems förstörelse år 70.

Alla dessa händelser inträffade en kort tid efter det att Apostlagärningarnas skildring av Paulus verksamhet avslutas abrupt i och med apostelns vistelse i Rom. Och strax dessförinnan hade Jesus bror Jakob blivit avrättad på initiativ av den dåvarande översteprästen i Jerusalem.

Paulus hade därmed såväl anledning som möjlighet att bege sig till Jerusalem för att bevaka sina intressen. De ofta förekommande uppgifterna om att aposteln skulle ha dött i Rom under kejsar Neros förföljelse av de kristna bygger nämligen bara på en mycket sen kyrklig tradition och saknas helt i mer samtida källor.

Om Paulus faktiskt tillhörde den herodianska ätten, skulle det kunna förklara mycket av det som sägs om honom i Apostlagärningarna: hans romerska medborgarskap, den respekt han åtnjöt från romarnas sida, hans goda förbindelser med den herodianska kungaätten och kanske även hans märkliga mission till Damaskus och Arabien mitt under brinnande krig. Och sist men inte minst skulle det kunna ge en bakgrund till att han överhuvudtaget anslöt sig till Jesusrörelsen i Jerusalem.

I sin strävan att behålla makten bör nämligen de herodianska kungarna ha haft all anledning att få in en av sina medlemmar i Jesusförsamlingen för att få reda på vad som avhandlades där och kanske även stävja försök att få Jesus hyllad som den väntade judakungen. (Herodianerna själva räknades inte som riktiga judar eftersom de härstammade från Idumeen söder om de judiska områdena.) Enligt vissa forskare var detta också en av anledningarna till att Paulus var så angelägen om att förvandla Jesus från en rent judisk Messiaspretendent till en gudom för alla människor.

I och med Jakobs avrättning och Jerusalems förstörelse hade den ursprungliga Jesusrörelsen blivit kraftigt försvagad, och fältet låg fritt för Paulus parti att föra ut sitt budskap till alla invånare i det romerska riket. Att man lyckades över förväntan med detta vet vi, och även de senare nedskrivna evangelierna i Nya testamentet kom till stor del att bli påverkade av Paulus tankar. Och därmed måste Paulus ses som skaparen av kristendomen såsom vi känner den, och som den som kanske mest av alla enskilda människor har påverkat historiens gång under ett par årtusenden.