Mellan ateism och religion: På Burning Man skapas Gud

Vad ska vi tro på när vi inte längre ser Gud som världens skapare? Behöver vi ens tro på något utöver det som vetenskapen ger oss? Några som är övertygade om det är involverade i rörelsen Burning Man, däribland Alexander Bard:

– När vi blir avandligade hoppar behovet av andlighet upp på nytt, för det är konstant.

En stor lekplats, som lockar festglada hippies, it-nördar och miljardärer som Facebooks grundare Mark Zuckerberg, paketerad i pretentiöst formulerade principer om ”radikal inkludering” och fokus på nuet. Så verkar Burning Man vara vid en ytlig koll. Ut i Nevadas öken åker nämligen årligen över sextiotusen personer för att under nio dagar skapa och leva i en temporär stad som de fyller med aktiviteter av översvallande karaktär. Men det går att finna en filosofisk rörelse under den excentriska ytan. Burning Man har spridits till ett hundratal platser i världen, och när lokala burners, som de involverade kallas, skulle hålla ett evenemang i Stockholm passade jag på att ta reda på mer vad det handlar om.

GUD ÄR DESTINATIONEN

Den kalla och smutsiga lokalen i Sicklas industriområde ger ett påvert intryck. I rummet som gapar nästan tomt står en bar provisoriskt uppbyggd på ohyvlade plankor. Det gröna golvet med färgmarkeringar vittnar om att här var en gång en gymnastiksal. Det är en vecka innan det första Stockholmsregionala evenemanget som kallas Urban Burn går av stapeln, och initiativtagaren Gustaf Josefsson visar runt ett tjugotal personer som har vallfärdat från olika håll i världen för att delta, samtidigt som han beskriver vad som hittills är planerat.

– I det här rummet ska vi ha ett tjugofem meter långt piano som vi kan dansa på. Här kommer det att vara ett sex gånger åtta meter stort uppblåsbart tält med projicerade stjärnor. Där vi ska ha det kosmiska templet, och på scenen kommer det att finnas en nomadrymdskog med växande jättesvampar.

Bland LED-ljusblinkande jättesvampar i plast ansluter jag mig till en aktivitetsgrupp. De har en lös plan på att bygga en flera meter hög rutschkana som leder ner i ett bollhav. De är entusiastiska inför varandras idéer, men det är först när jag sätter mig ner med Gustaf Josefsson som jag får del av lite mer djupsinniga tankegångar.

– Burning Man är inte ett gäng människor, utan en idé om att återta makten över skapandet av sin egen värld, säger han. Hyperindividualismen kom under nittonhundratalet med medier och karriärism. Vi kastade ut den kristna kyrkan, men i stället införde vi arbetskyrkan där du ska kämpa för din pension. Det är samma idé; du sätter belöningen i slutet av livet oavsett. Sedan ska du slita och lida för att bli befordrad.

Gustaf Josefsson beskriver hur vi i dag lever tomma och ihåliga liv som präglas av stor vikt vid materiella ting. På Burning Man är pengar förbjudna, utom i vissa specificerade undantagsfall. Allt som sker och konsumeras bygger på att deltagarna vill dela med sig i en participatorisk kultur, eller enklare: deltagarkultur. Det läggs heller inga pengar på marknadsföring, utan kännedom sprids främst genom sociala medier. Burning Man är ändå inte en motrörelse mot arbets- och konsumtionskulturen. Individualismens sönderfall, menar Gustaf Josefsson, uppstår naturligt i takt med den socioteknologiska utvecklingen.

– Vi har i dag kunskap och verktyg för att kunna skapa vår egen värld. Det är Marx idé om att arbetarna ska äga produktionsmedlen, han förstod bara inte att fabriken ser ut så här. Vi har alla vårt eget fönster in till internet, som är såväl produktionsmedlet, kommunikationsmedlet som kunskapen.

När jag frågar Gustaf Josefsson vad det är man försöker skapa får jag en teologisk utläggning till svar.

– För att referera till Alexander Bard, så har han idén att kalla det synteism, att skapa Gud. Mänskligheten har i alla tider hittat på gudar. Det vi gör nu är att erkänna att vi hittar på. Det finns ingen mening med våra liv, men vi kan skapa den genom meningsfulla aktiviteter, symboler och ritualer.

Enligt Gustaf Josefsson kan Gud vara precis vad man vill.

– Gud är målet för alla våra förhoppningar och drömmar. Gud är destinationen, kopplingen till det vi alla strävar efter. Det är det största ordet vi har i språket. Gud kan vara synonymt med universum eller kärlek. Min personliga åsikt är att en av de främsta gudarna vi skapar är internet.

SYNTETISK TEISM

En vecka senare har lokalen i Sickla förvandlats till en väldekorerad och färgstark festplats. De som har samlats är märkbart nyfikna på människorna runtomkring, och de flesta presenterar sig hellre med en kram än ett handslag. Efter att ha lämnat ett bås där man kan kyssa en främling hamnar jag inne i cosmic temple där vi i någon form av meditativ sång ljudar genom våra sju ”chakran”. Det skapas snabbt ett hopplock av olika filosofier, idéer och behov.

Jag frågar Alexander Bard vad han tänker om att det kommer folk till Burn-evenemang med alla möjliga livsåskådningar och religioner.

– Ja, det är vad de tror! Men de åker dit av helt andra behov. Vi går mycket djupare än så. Vi bryr oss inte om vad folk tror när de kommer till Burning Man. Vi bryr oss om vad de egentligen tror. Filosofer jobbar med vad det är i folks undermedvetna som gör att de just i den här tidsåldern, där de sitter med digitala redskap i händerna sju timmar dagligen, blir så sugna att åka till sådana här platser.

Alexander Bard har tillsammans med Jan Söderqvist skrivit flera filosofiska böcker, varav den senaste heter Synteism: Att skapa Gud i internetåldern. En del av underlaget till den boken består av studier av Burning Man.

– Burning Man är det första stora exemplet på participatorisk kultur som håller på att explodera. Det kommer att komma fler självständiga och mer avancerade initiativ.

Enligt Alexander Bard förklarar synteismen den djupare meningen med Burning Man.

– Varför åker vi ut i öknen i en vecka och lever i en utopi där inga pengar finns? Vad är det för behov som gör att vi vill göra det, och varför sprids den här kulturen så snabbt över världen? Det är det vi kartlägger.

Jag får intrycket av att det mesta av filosofin kring Burning Man har utvecklats i efterhand. De tio principerna för Burning Man skrevs ner först 2004, arton år efter det att verksamheten initierats. Helt klart är i alla fall att synteismens idéer har mottagits väl inom burner-gemenskapen.

– Jag har hållit tal om detta på Burning Mans internationella konferenser. Många burners tycker såklart att det här är jättespännande. Synteismen är en förklaringsmodell till varför de gör det som de gör som de själva håller med om. De kommer till insikt om att ”Wow, är det vi håller på med så här djupt! Vad intressant!”

Alexander Bard förklarar att synteismen är en religiös praktik som är förenlig med såväl vetenskap som buddism, liksom med zoroastrismen som var den religion som Alexander Bard tidigare bekände sig till.

– Det som inte fungerar att blanda med synteismen är de abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam med deras linjära tänkande och eviga liv efter döden. Synteismen är en religion som är icke-linjär och monistisk. Det finns bara ett universum, punkt slut, inga övernaturligheter. Och om du tar bort dem dör kristendomen. Då kan inte Jesus gå på vatten eller återuppstå efter tre dagar. Vi köper inte den sortens tro.

Alexander Bard tar tydligt avstånd även från new age.

– Synteismen är ett klart ställningstagande emot new age. Mot kristallhealing och homeopati och allt annat dravel som det inte finns vetenskapliga belägg för.

För att bli synteist måste man först vara ateist.

– Om Gud ska läggas i framtiden kan du inte ha någon Gud nu. Då är du ateist. Men ateismen är inte slutet på någonting. Vad händer om Gud är någonting som vi rentav ska skapa och inget som har skapat oss? Vi vänder på ordningen, då blir det synteism. Begreppet har funnits länge, det kommer från teologins värld. Synteismen kommer att bli religionen i vår tid helt enkelt, för det är det enda vi kan tro på.

Men ateismen i sig är inte tillräcklig för att få människor att samlas kring en tro, menar Alexander Bard.

– Ateismen har aldrig lyckats bygga kyrkor. Det måste till någon utopi och horisont i tillvaron som är större än en själv för att man ska bygga en mötesplats som en kyrka. Det är det synteisterna tar på allvar och gör. Vi erkänner våra andliga behov och skapar därför en religion som vi kan tro på och utöva med ritualer som betyder något för oss.

TRANSFORMATIVA UPPLEVELSER

När jag möter Isadora Wronski, regional kontakt för Burning Man i Sverige, har hon precis kommit från ett möte med organisationen bakom Burning Man. År 2010 var hon med och startade upp en Burn-community som går under namnet The Borderland.

– Jag har fått kommentarer från amerikanska burners som tycker att det är mycket mer jämställt på The Borderland, berättar Isadora Wronski och förklarar detta med att burner-kulturen till viss del påverkas av det omgivande samhället.

– Vi har haft trender med män i färgglada tajts och tyllkjolar. Något år uppstod en schism mellan bävrar och kaniner. Den stora frågan var då: Wood or carrots? exemplifierar Isadora Wronski med ett skratt.

Hon beskriver samtidigt Burn-evenemangen som en ”tillfällig utopisk zon”.

– Du kommer dit och är med om någon form av transformativ upplevelse. Direkt händer något ganska stort för dig, och du går snabbt till ett väldigt djupt engagemang.

Isadora Wronski är till vardags internationell projektledare för Greenpeace och gör en jämförelse däremellan.

– Det är stor skillnad mot klimatrörelsen där man står och funderar ”Hur ska vi få folk engagerade kring det här?” och ingen bryr sig.

På frågan om vad som är transformativt blir svaret att det är olika för varje person. Men något gör att människor ”verkligen blommar och bara ger till varandra”. Isadora Wronski förklarar vikten av att beskriva Burning Man med ett visst språk.

– Om man pratar om solidaritet så låter det vänster, och Come together! låter hippie. Men om man säger communal efforts låter det plötsligt alldeles utmärkt, och investment bankers tycker det är jättetrevligt när man hjälps åt tillsammans. Budskapet, ompaketerat för 2000-talet, är att om alla är kärleksfulla och hjälps åt blir det bra.

Även om Burn-evenemangens innehåll är deltagarstyrda arbetar avlönad personal året runt med Burning Man. Organisationen är inte vinstdrivande, men har en mångmiljondollarbudget. Isadora Wronski berättar att arbetet bland annat rör ekonomiska och juridiska frågor som att ansöka om tillstånd för evenemang och att hantera säkerhetsaspekter då en del dödsfall har inträffat. Hon säger att den mer toppstyrda strukturen infördes när Burning Man växte sig ”större än vad det är”.

– Det är en megafestival och någon måste ha ansvar.

Nästa år i Stockholm kommer företrädare för regionala Burn-evenemang runtom i Europa att samlas för att nätverka. Detta är inget som är öppet för allmänheten.

– Vi skulle vilja interagera med makthavare och ha en middag för att visa nyckelpersoner i den här staden värdet av participatorisk kultur. Den andra delen är att de som driver regionala event ska få stöd kring hur man gör med exempelvis hälsa och sjukvård och för att jämföra hur man löser saker i olika länder. Det är värdefullt att sammanstråla och utbyta erfarenheter.

UTVECKLING PÅGÅR

På Burning Man i Nevada har det förekommit att rika människor betalar folk, så kallade sherpas, för att passa upp dem. Gustaf Josefsson säger att detta bara involverar ett hundratal personer som har byggt privata campingplatser på Burning Man.

– De finns där, lite exklusiva, lite VIP-iga och de har ställt bilar i vägen för att du inte ska komma in. Men i och med det har de gjort sig så osynliga som möjligt. Du läser mer om dem på nätet än vad du ser där.

Gustaf Josefsson berättar att problemet uppstod runt 2010 och att Burning Man de senaste två åren har sagt ifrån.

– Jag tycker absolut inte att man ska få avlöna människor på Burning Man.

Det verkar svårt att skapa en utopi helt fri från organisatorisk struktur och pengar. Jag frågar om det ens är möjligt.

– Nej, det kanske det inte är, men jag har aldrig sett något bättre exempel än Burning Man. Som i all annan alternativkultur sker en kommersialiseringsresa. Punken gick från smutsiga klubbar i dåliga Londonkvarter till Madison Square Garden och lyxhotell.

Gustaf Josefsson säger att han aldrig har stött på någon annan plats på jorden med så stor mångfald där folk verkligen möts som på Burning Man i Nevada.

– Visst, man kan klaga på överrepresentationen av vit övre medelklass, vissa typer av kläder, viss typ av sexuellt uttryck och viss typ av musik. Men vi vill hitta det ärliga mötet med varje individ hela tiden, berättar Gustaf Josefsson.

– Jag skulle älska om det kom rasister och Sverigedemokrater hit. Det är okej att vara dum i huvudet liksom. Till och med intoleransen måste få existera.

Om Burning Man kommer att nå en gemenskap som inkluderar alla typer av människor i en helt deltagarstyrd andlig gemenskap, fri från kapitalistisk påverkan av samhället utanför, återstår att se. Förmodligen kommer det inte att ske på Burning Man i Nevada som Gustaf Josefsson säger har nått sin peak.

– Det vet de själva. Det som är intressant är vad som kommer sedan.

Alexander Bard säger att mer självständiga initiativ kommer att uppstå som avknoppningar från Burning Man.

– Det kan vara andliga utbildningar, retreater, klosterbyggen på landsbygden och fler mötesplatser.

En del finns i alla fall på synteistnoden i Sickla.

– Det är som min kyrka jag går till, säger Alexander Bard och beskriver med en inbjudande uppmaning några av ”kyrkans” annorlunda aktiviteter.

– Det är meditation, afrikansk dans och nakenmiddagar eller vad helst man är intresserad av. Det händer saker där hela tiden, det är bara att haka på.