Mediebluff – Avslöjade medier fortsätter som inget hänt

Spiritismens bedrägerimetoder orsakade nästan dess död i början av 1900-talet. När våra nutida medier återupptar metoderna låter inte avslöjandena vänta på sig.

Lördagen den 9 oktober 2010 samlades en grupp människor på Ystads Spiritualistiska Center för att uppleva en fysisk seans med det tv-kända mediet Anders Åkesson. Seansen hölls i anslutning till en helgkurs om trans och fysiskt mediumskap som anordnats av företaget LoveIt. De deltagare som valts ut att få närvara skulle få bevittna hur andar materialiserades och manifesterades genom Åkesson.

Fysiska seanser skiljer sig från de storseanser som arrangeras runt om i landet. Det är inte fråga om en stor, upplyst sal med så många sittplatser som möjligt. Nej, i stället är den fysiska seansen en sluten sammankomst som hålls i totalt mörker med ett mycket svagt rött ljus som tänds ibland. Deltagarna ska helst sitta helt stilla, och ofta garanteras detta genom att man helt enkelt håller varandra i händerna. Arrangörer och medier brukar motivera denna rigiditet med vikten av trygghet och säkerhet för alla inblandade.

Deltagarna på seansen i Ystad fick vad de betalat för. Trodde de. Åkesson, placerad i ett särskilt ”kabinett”, bands fast i en karmstol med buntband av plast, och därefter manifesterades mycket riktigt andar på olika sätt. En självlysande substans dök upp från ingenstans och formades till en så kallad glödande hand, röster hördes, trumpeter svävade omkring i rummet, mässingsringar trängde mystiskt igenom karmarna på Åkessons stol, anden Simon lämnade ett bakvänt S skrivet i vitt pulver efter sig och två slutna buntband som i lampljuset var åtskilda kopplades ihop när ljuset släcktes. Så långt deltagarna och arrangören kunde bedöma avlöpte evenemanget väl, och upplevelsen kunde tryggt sorteras in i samlingen av bevis för andarnas existens.

Arrangör gjorde fynd

I själva verket var det hela så lyckat att arrangören, Per-Ola Thorell, morgonen därpå bestämde sig för att ta några fotografier i seansrummet som minne av begivenheten. När han kom in i lokalen var allting som dagen före, och Åkessons kabinett och karmstol stod kvar (mediet använder en egen, medhavd stol för seanser). Någonting som låg i kabinettet fångade plötsligt Thorells uppmärksamhet. Först trodde han att det var ett par frigolitbitar, men det visade sig vara två klumpar av någon vit, kletig massa. Det var fortfarande mörkt i lokalen, och när Thorell tog massan till en lampa för att titta närmare på den, lyste massan grönt.

När det började gå upp för Thorell vad hans fynd innebar, kikade han i en plastkasse som mediet lämnat kvar. Där fann han mer rekvisita som han förstod att Åkesson använt sig av dagen före – svarta strumpor som innehöll mer självlysande massa, ihopdragna buntband och annat som Thorell och de andra seansdeltagarna dagen före sett som bevis på andlig närvaro.

För Thorell måste det ha varit omskakande. Han hade en lång bakgrund med Åkesson och betraktade tv-mediet som sin lärare och mentor. Ett förtroende hade byggts upp mellan dem genom åren. Det han nu funnit indikerade att det förtroendet var byggt på lösan sand.

Thorell konfronterade Åkesson innan denne lämnade Ystad på söndagskvällen. Thorell nämnde dock bara massan som han hittat i kabinettet, inget sades om den övriga rekvisitan. Åkesson förnekade dock att något fusk skulle ha förekommit och kanske var det bristen på ärlighet i det ögonblicket som fick Thorell att inte låta saken bero. Några dagar senare gjorde han nämligen något som är mycket ovanligt i dessa kretsar – han redogjorde för hela händelsen offentligt, på sin hemsida. Avslöjandet sände en chockvåg genom leden i den del av new age-Sverige som intresserar sig för andekontakter.

Anders Åkesson är inte vilket medium som helst. Han är en i gruppen utvalda medier som haft TV4 och dess systerkanaler som plattform för att bygga upp sin affärsverksamhet. I program som Andarnas makt, Det okända och Akademin för det okända har Åkesson figurerat som ett av de betrodda medierna, och med programledaren Caroline Giertz som garant har han haft en gräddfil till både renommé och inkomster. Därför var det säkert en överraskning för många att just Åkesson avslöjats som simpel bedragare och att det skedde i samband med en fysisk seans. Hade Åkesson tagits på bar gärning med att ljuga ihop något framför tv-kameran – något som mediet Jörgen Gustafsson gjorde i TV3-progammet Insider några år tidigare – hade skadan kunnat repareras och hans sympatisörer haft lättare att bortförklara det inträffade. Men att avslöjas med ett så medvetet och utstuderat bedrägeri som fysiskt mediumskap – dessutom av en nära lierad – var förödande. Det fanns helt enkelt inga bortförklaringar att tillgå.

Fördömande och fördragsamhet

Diskussionerna bland andetroende som följde på avslöjandet omfattade såväl kategoriska fördömanden som förbehållslös fördragsamhet, och allt där emellan. Någon menade att man nog fick förstå Åkesson och jämförde honom med en porrfilmsaktör – det är ju en lynnig naturkraft han arbetar med och det duger inte att komma till bokade arrangemang utan att kunna leverera. En annan hade själv bevittnat hur Åkesson gett en blind kvinna synen tillbaka och kunde inte tänka sig att allt varit fusk.

Åkesson själv var tyst under detta efterspel, men efter flera uppmaningar publicerade han ett medgivande på ett internetforum. Han menade att han det senaste halvåret märkt att han inte varit i trans under hela seanserna och att han av rädsla för att ha förlorat förmågan beslutat hjälpa andarna på traven. Rent sakligt erkände Åkesson att han vid en seans tagit in en svart strumpa innehållande en självlysande lerklump som han sedan format över sin egen hand och sträckt ut i seansrummet. Han medgav också att han således vid några tillfällen lyckats lirka sig loss från buntbanden han suttit fast i.

Åkesson erkände alltså enbart en bråkdel av det bedrägeri som indikerades av Thorells upptäckt och arrangemangets upplägg. Varför måste det vara mörkt i seanslokalen – och varför är det tillåtet med svagt rött ljus ibland men inte alltid? Vilka rimliga skäl finns det att släpa en billig karmstol runt hela Sverige, till arrangemang som hålls i lokaler där det normalt finns ett överflöd av just stolar? Dessa och andra frågor rör förutsättningarna för hans hela verksamhet, inte bara vid ett eller några tillfällen.

Alla dessa gimmickar är mycket instrumentella. Det restriktiva urvalet av deltagare avser att säkerställa att inga tvivlare eller skeptiker får tillträde. Att Åkesson låter deltagarna visiteras före seansen syftar till att förvissa honom om att ingen tar med sig inspelningsutrustning, ficklampor eller andra hjälpmedel som kan användas för dokumentation eller för att sprida ljus i det mörka seansrummet. De stränga kraven på att alla ska sitta absolut stilla i seansrummet är avgörande för att mediet eller dennes medhjälpare (jo, en sådan finns normalt i rummet) ska veta vilket handlingsutrymme man har när ljuset släcks. Den inledande allsången, som sägs bygga energier, syftar i själva verket till att skapa ett ljudbrus som döljer de eventuella ljud mediet kan orsaka när hon eller han lösgör sig från sina buntband. .

Ska gynna andarnas närvaro

Alla dessa åtgärder beskrivs naturligtvis på ett annat sätt när de presenteras för deltagarna. Då är kraven till för att gynna andarnas närvaro. Eller också hävdas de skydda mediet som under transen sägs vara mycket sårbart och känsligt. På så sätt skapar man en illusorisk inramning av ett arrangemang som i detalj är skräddarsytt för att mediet i skydd av ljud och mörker ska kunna utföra sitt bedrägliga skådespel.

Åkesson har en egen stol med sig därför att han alltid kan lösgöra sig från karmarna när han spänts fast med buntbanden. Just Åkessons karmstol är nämligen preparerad så att han i skydd av mörkret kan haka ur en eller båda karmarna från deras fästen och sedan lösgöra sig. När han är klar med showen återtar han sin plats, låter armarna och buntbanden glida tillbaka och hakar i karmarna i deras lägen igen. Det är därför han ska fixeras med just buntband, därför att de har ett plastmaterial som gör ett sådant förfarande enklare.. Med all sannolikhet skulle det vara svårare med ett väl knutet rep eller metallwire.

En av dem som deltagit vid en seans med Åkesson noterade att det måste ha krävts minst fyra fria händer för att åstadkomma det som utspelades. Detta är inget argument för att Åkesson omöjligt kan ha fuskat. Han har nämligen en medhjälpare: sin fru. Hon hjälper Åkesson med att leda sången som döljer hans aktiviteter i kabinettet, och hon är också behjälplig med att utföra några av de mirakel som gör att upplevelserna sprids i rummet. Åkesson och hans fru är ett väl inövat arbetsteam.

Allt som händer under den mörklagda, fysiska seansen och tillskrivs närvarande andar är i själva verket resultat av väl planerat bedrägeri. Seansens utformning kontrolleras helt och hållet av mediet och hans medhjälpare och syftar till att dölja vad de egentligen sysslar med. Dessutom är alla eventuella demonstrationer av skydd mot bedrägeri under seansen utformade – återigen av mediet – så att de inte skyddar mot just de trick som mediet ämnar företa sig, utan demonstrationerna är till för att invagga deltagarna i falsk visshet. Åkesson kan till exempel erbjuda deltagarna att inspektera karmstolen, och när de tittar på den ser allt ut som det ska. Skruvarna sitter där de sitter och den verkar stadig när man tar i den. Åkesson vet dock att karmstolen tål en sådan inspektion för ingen av deltagarna känner till att när man sitter i stolen och pressar karmen på ett visst sätt, så lossnar denna från sin infästning. De vet inte heller att skruvarna inte är genomgående eller att deras gängning slipats bort. Så skapar man illusion.

Detta gäller dock inte enbart Åkessons fysiska seanser, utan alla liknande evenemang runt om i Sverige och världen. Jane Lyzell, som driver den spiritualistiska kursgården Ramsbergsgården, anordnar regelbundet kurser och seanser med fysiska manifestationer. Med kursavgifter på 2 700–5 000 kronor för en helg är frestelsen förmodligen för stor för att avstå från den här sortens bedrägeri. När det dessutom tenderar att vara endast de mest hängivna som är villiga att betala avgifterna är man ju också garanterad en kundkrets som är mer än angelägen att acceptera bedrägeriets ramverk och de rigorösa, suspekta regler som gäller.

Spiritismens födelse

Är man van vid att förknippa mediumskap med de medier som syns i något av TV4:s andeprogram kan det fysiska mediumskapet förefalla exotiskt. Det är ju en viss skillnad mellan att i fullt ljus och normal samtalston förmedla budskap från andarna och att sitta i ett mörkt rum och hålla varandra i händerna när trumpeter med självlysande tejp svävar omkring. Men i själva verket är det fysiska mediumskapet typiskt för större delen av den moderna spiritismens historia.

Man brukar förlägga den moderna spiritismens födelse till 1848 i Hydesville, New York, där de två systrarna Fox lyckades skrämma sina föräldrar genom att kanalisera meddelanden från de döda. Rent praktiskt gick det till så att när systrarna gått till sängs på kvällen hade de fäst äpplen i långa snören, vars andra ände de drog i så att äpplena dunsade mot golvet. Sannolikt hade de inspirerats av morsealfabetet och telegrafen som hade introducerats några år tidigare. Systrarnas mor kunde inte förstå varifrån det dunsande ljudet kom och inför detta okända låg andar som förklaring nära till hands. Ryktet började gå om de märkvärdiga systrarna, som fann för gott att njuta av uppmärksamheten. Något senare upptäckte en av dem ett sätt att skapa knäppande ljud med tålederna och efter en smula övning blev systrarna riktigt skickliga på att framkalla knäppningar på detta sätt.

Systrarna Fox inspirerade andra som i de nya fenomenen såg möjligheten att tjäna uppmärksamhet och pengar. Det dök upp medier i varje stad, bofasta eller kringresande andeförmedlare som plötsligt stod i centrum för allas intresse. Nya manifestationer som bordsdans och planchette (ett slags pekverktyg)  dök upp. Ganska snabbt spreds den nya flugan till Europa, och seanser blev högsta mode för societeten och den bättre bemedlade bourgoisin.

Samma drivkrafter som håller denna subkultur under armarna idag var verksamma då, under andra halvan av 1800-talet. Å ena sidan ett djupt och utbrett existentiellt behov av visshet om en fortsättning efter detta liv, å andra sidan en villighet hos mer dubiösa individer att exploatera detta behov för uppmärksamhet och pengar. Tillverkare av magisk rekvisita fick en ny marknad och erbjöd andemanifestationer per postorder. En del illusionister bytte inriktning, eftersom löftet om inkomster var större från den andetroende publiken. De mer namnkunniga medierna fick periodvis generösa underhåll av förmögna välgörare. Så föddes argumentet att medier som inte tar betalt inte har någon anledning att fuska. I själva verket behövde inte dessa gynnade medier pengar, och ännu i våra dagar tycks den naiva ringaktningen av den sociala statusens värde vara normerande i new age-kretsar, man har uppfattningen att endast pengar kan vara tillräckligt motiv att fuska – argumentet används fortfarande.

Lätt att lura undersökarna

De undersökningar av medier som ibland företogs var av det mer löjeväckande slaget. I Europa var det till exempel en bra bit in på 1900-talet otänkbart för en forskare och gentleman att titta under ett bord vid vilket en kvinna satt. Eftersom merparten av medierna var kvinnor och en betydande del av manifestationerna inträffade vid just bord, var det många medier som kunde ståta med att ha klarat tester av framstående forskare. På så sätt kunde det italienska mediet Eusapia Palladino år 1894 få äkthetsstämpel från några av den tidiga parapsykologins storheter: Oliver Lodge, Henry Sidgwick och Frederic Myers. I hennes fall bidrog dock också det faktum att hon ända fram till sin USA-resa 1908 helt och hållet kunde styra omständigheterna för testerna. Men i USA introducerades kontroller som Palladino inte var medveten om och därmed var avslöjandet ett faktum och mediets saga slut.

Extra pinsamt blev det naturligtvis när medier som undersökts och konstaterats vara äkta själva valde att avslöja sitt bedrägeri. De välrenommerade forskare som intygat mediets äkthet fick ju efter sådana bekännelser ett löjets skimmer över sig. I den gängse idylliseringen av spiritismens historia har sådana fadäser dock sorterats bort.

Den som mer än någon annan bidrog till att tydliggöra den moderna spiritismens bedrägliga natur var illusionisten Harry Houdini. Med nyfiken iver besökte han seanser och studerade mediernas metoder. I takt med att hans kunskap ökade började han offentligt förevisa hur medierna åstadkom andemanifestationerna. Han ingick också i flera undersökningskommissioner som studerade medier och var en av fem ursprungliga bedömarna i Scientific Americans utmaning på 2 500 dollar för den som kunde uppvisa en äkta fysisk manifestation. Houdini avslöjade medier på löpande band, och eftersom han var sensationernas man blev hans korståg mot falska medier omskrivet i pressen. I sin egen bok Houdini: A magician among the spirits från 1924 beskrev Houdini i detalj hur flera av tidens mest häpnadsväckande manifestationer egentligen gick till.

Vid sekelskiftet började populariteten minska och mängden avslöjanden, av vilka en betydande del bar Houdinis signum, resulterade i att den moderna spiritismens glansdagar vid 1930-talet var till ända och de medier som inte sadlade om bannlystes från de finare salongerna och hänvisades till en mer undanskymd tillvaro. De fysiska manifestationerna överlevde, men bara som kuriosa bland de mest hängivna troende.

Många medier i Storbritannien

Framför allt fortsatte man att syssla med fysiska manifestationer i Storbritannien, där spiritismen organiserats i kvasikyrkliga former. Men trots diskretare framtoning och mer reglerade ceremonier fortsatte även avslöjandena. Helen Duncan togs på bar gärning flera gånger och dömdes 1944 till nio månaders fängelse. John Scammell slapp lindrigare undan 1956, då han dömdes till böter. Ronald Cockersell, som också kallade sig Ronald Edwin, erkände sitt bedrägeri i boken Clock without hands. År 1958 erkände dåtidens mest omskrivna engelska medium, William Roy, i en serie tidningsartiklar hur hans tjugoåriga karriär helt och hållet var byggd på bedrägeri, och han redogjorde i detalj för de metoder han använt – i allt väsentligt desamma som nu används av Åkesson.

I sammanhanget bör William Olsens avslöjande vara särskilt intressant. År 1959 höll han fysiska seanser på College of Psychic Science, och forskarna Simeon Edmunds och Lucian Landau kunde konstatera att Olsen i skydd av mörker frigjorde sig från stolen han bundits vid. Därefter var det möjligt för honom att vifta med trumpeter, producera ektoplasma (en substans som påstås bildas från mediets kropp och synliggöra andar), ringa med klockor och få föremål att sväva. Han kunde också binda sig själv till stolen igen innan ljuset tändes. Likheterna med fallet Åkesson är slående.

Ett engelskt medium med mer direkt Sverigeanknytning är Colin Fry. Han har turnerat i Sverige vid flera tillfällen under det senaste decenniet och ägde under en tid också nämnda Ramsbergsgården, som sedan togs över av Frys svenska protegé Jane Lyzell. Men redan 1992 var han ett medium på väg uppåt i karriären när den spiritistiska tidningen Psychic News kunde avslöja hur någon under en fysisk seans tänt taklampan varvid de förvånade deltagarna under några sekunder kunde se hur mediet Fry stod och höll i en trumpet som i mörkret hade sett ut att sväva. Också Fry hade vid seansens början bundits fast i en stol med plastband för armarna och skinnband för benen.

Man inbillar sig att ett sådant pinsamt avslöjande för alltid skulle avhålla Fry från att ägna sig åt denna typ av bedrägeri, men den som är villig att betala Jane Lyzell 5 500 kronor kan i år delta i Ramsbergsgårdens sommarvecka med temat ”Trans- och fysiska manifestationer” under vilken Fry besöker gården och med Lyzells assistans upprepar samma typ av bedrägerier. Fräckt? Tja, Åkesson har inte ens brytt sig om att göra uppehåll utan höll redan i mars en ny kurs på Porla Slott där han utförde samma saker som i Ystad.

När mediumskap under 1990-talet började populariseras via tv hade det antagit den form vi ser på storseanser idag, det vill säga med medier som ägnar sig åt att berätta om andarnas budskap snarare än att låta dem manifesteras i olika fysiska mirakel. Det är fortfarande fråga om bedrägeri, men man använder psykologiska hjälpmedel snarare än rekvisita.

När nu de fysiska manifestationerna återuppstår i det allmänna utbudet för andetroende, så beror det sannolikt på ren girighet. Marknaden för det psykologiska bedrägeri som kännetecknar det normala mediumskapet börjar bli, om inte mättad, så i alla fall uttråkad. Jörgen Gustafsson, Jill Petersson, Terry Evans och de andra medierna kör samma ramsor hela tiden. Det som inbringar de stora pengarna, storseanserna, hålls i olika städer, så medierna kan lyckligtvis återanvända sina utsagor. Men det räcker inte längre med att fabricera en bakgrund och turnera landet runt med de psykologiska knep som är standard i branschen. Det gör ju nästan alla medier. Att sticka ut, att kunna erbjuda något unikt, något fantastiskt – det är framtiden. Och mediernas kunder ber ju praktiskt taget om att bli bedragna: de är de första att springa till mediernas försvar när det avslöjas är de bedragna. Så man dammar av trumpeterna, börjar rigga rekvisita och tränar på att falla i trans.

Men för kundkretsen presenteras det fysiska mediumskapet som ett mer direkt sätt att uppleva andar. Under den fysiska seansen är upplevelsen inte något som är förbehållet mediet som sedan återger upplevelsen till kunden, utan alla närvarande ser och hör samma sak. Det vill säga vad mediet vill att deltagarna ska se och höra.

Längtan efter visshet

Det kan förefalla tragiskt att det finns vuxna människor i Sverige, nästan trehundra år efter Upplysningen, som tar den här typen av skådespel på allvar. Men man gör det lite för enkelt för sig om man ser ett orsakssamband mellan bedrägeriet och tro på andeväsen. Människor börjar inte tro på andar därför att en Anders Åkesson viftar med självlysande trumpeter i ett mörkt rum. Snarare är det så att en djupt rotad existentiell otrygghet och längtan efter visshet skapar möjligheter för bedragare att för egen vinning utnyttja dessa människors godtrogenhet. Seansdeltagare och sådana som besöker medier för privata sittningar gör det inte för att undersöka om det som medierna sysslar med är äkta, utan de vill få sina övertygelser bekräftade. De söker efter något som kan dämpa otryggheten och tillfredsställa längtan efter mening. Detta är förmodligen den främsta anledningen till att det kritiska tänkandet gör halt utanför seansdörren – besökarens vilja att det fantastiska ska vara sant är starkare än rädslan för att bli bedragen.

Anders Åkesson, Colin Fry, Jörgen Gustafsson och alla andra medier behöver inte vara oroliga om de blir tagna på bar gärning. Inte ens om de erkänner kommer publikens dom att bli hård, helt enkelt därför att man inte vill att det man upplevt eller kan tänkas komma att få uppleva ska vara resultatet av bedrägeri. Inom new age har ett helt bibliotek av ursäkter och undanflykter byggts upp för att skydda tron från verkligheten.

Om ett medium blir taget på bar gärning med fusk tas detta som intäkt för att mediet är äkta – enligt new age-kulturens logik bottnar behovet att fuska i en vilja att tillfredsställa kunderna när andarna inte vill dyka upp eller när förmågan sviktar. Det vore snarare märkligt om mediet alltid lyckades, är resonemanget. Enligt samma logik betraktas inte ett avslöjande som representativt för mediets verksamhet, utan avslöjandet har bara giltighet för just det tillfälle då mediet avslöjas.

För att bevara sin självbild medger den andetroende att det ändå finns bedragare och att det förekommer fusk bland medier precis som i samhället i övrigt. Men ingen i kretsen är någonsin kapabel att nämna någon bedragare vid namn eller peka på ett tillfälle då någon fuskat. Således är ”bedragare” för den andetroende enbart ett abstrakt begrepp som syftar till att upprätthålla en chimär av kritisk förmåga.

Medier som avslöjas som bedragare görs i allmänhet också till offer av dem de bedragit. När TV3:s program Insider exponerade Jörgen Gustafssons uppdiktade andebudskap rusade en indignerad Caroline Giertz till hans försvar och beskyllde Robert Aschberg för journalistiskt övergrepp. I vissa fall, som när Colin Fry stod och viftade med trumpeter då ljuset tändes, accepteras utan omsvep förklaringar om att andarna varit lynniga eller uppretade. Det är heller inte ovanligt att ett avslöjat medium anses vara offer för sin egen mänsklighet, det vill säga att mediet har råkat bli avslöjat i en stund av moralisk svaghet. Man måste således ha överseende med mediet eftersom det ju bara är människa och därmed inte oförvitligt.

Denna förlåtande inställning har även spridits till mediernas kritiker, som anammat doktrinen att de bedrägerier som medierna ägnar sig åt kan utföras omedvetet. Om de troende fäktar med näbbar och klor för att försvara sin tro, så fäktar kritikerna mot insikten att det faktiskt finns människor som inte har några moraliska betänkligheter emot att lura människor för social eller ekonomisk vinning. Man kan med fog hävda att våra samtida medier är de senaste i raden av en mångtusenårig tradition av charlataneri och humbug, en tradition som under merparten av denna tid bestått av otvetydigt, medvetet bedrägeri. Det kan man med säkerhet säga därför att metoderna har krävt medvetna aktörer. Men dagens medier använder i huvudsak psykologiska tekniker, och plötsligt gör kritikerna medierna till offer för självbedrägeri.

När de fysiska manifestationerna nu återkommer och de naiva upplevelserna får sällskap av skoningslösa avslöjanden aktualiserar det frågan om mediumskapets sanna natur. Hos de andetroende är frågan redan avgjord – inget avslöjande rubbar det övergripande förtroendet för dem som säger sig kunna förmedla budskap från de döda, helt enkelt därför att det emotionella behovet av en fortsättning efter detta liv är för stort. Därför kan en hel kader av skrupelfria bedragare leva gott på att leverera banala, allmänna hälsningar frånandra sidan” eller vifta med självlysande strutar i mörka rum.

Men för det övriga samhället blir denna comeback för 1800-talets taskspeleri en drastisk framflyttning av gränsen för vilket trams människor är beredda att ta på allvar för ge sin tro näring. Det blir också lättare att frankt konstatera att de människor som arrangerar dessa skådespel mycket väl vet vad de gör. I det perspektivet är det viktigt att den mur av sekretess och mystik som medierna bygger upp kring fysiska seanser bryts ned. De lyckta dörrarna och mörkret skyddar nämligen inte enbart mediets bedrägeri, utan också deltagarnas infantila tro. Och kanske kan de fysiska manifestationernas återkomst få kritikerna att komma till insikt om att medierna är medvetna bedragare. Åtminstone kan det inte råda något tvivel om att Anders Åkesson är det.

Peter Illi

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker