Ophelia Benson bryter tystnaden om kvinnohatet

Gör upp med könsapartheid i Guds namn.

Hundratals miljoner kvinnor i världen lever idag under religiöst förtryck. Nu finns en bok om brotten som vi helst vill blunda för. Hatar Gud kvinnor? kartlägger hur föreställningar om kön, makt och underordning slår skoningslöst mot kvinnor inom konservativa religiösa traditioner världen över. Men boken innehåller också stark kritik mot hur övergreppen tystas ner av en välmenande opinion i väst:

 – Frågor som har att göra med kolonialism och rasism slår ut frågor om kvinnoförtryck, konstaterar Ophelia Benson, som tillsammans med sin medförfattare Jeremy Stangroom vill bryta det tabu som omgärdar religionerna.

Av Sara Larsson och Christer Sturmark

Jag har varit feminist i decennier. Det har aldrig verkat rimligt att kvinnor ska leva mer begränsade liv än män. Men skälet till att jag började skriva om detta var mitt intresse för hur vänstern på ett paradoxalt och perverterat sätt kunde stödja sådana föreställningar. Jag blev intresserad av de kulturrelativistiska idéerna och det bisarra faktum att det är människor på vänsterkanten som inte vill ta avstånd från könsförtryck i religionens namn.

Du och din medförfattare Jeremy Stangroom har tidigare bland annat skrivit boken Why truth matters om betydelsen av sanning, vetenskaplighet och kritiskt tänkande. Ni har också grundat en webbsajt som granskar och bemöter olika slags pseudovetenskap. Hur väcktes ditt intresse för dessa frågor?

Sanningen har avgörande betydelse, men många människor sätter sina egna önskningar och lojaliteter före kritiskt tänkande.

Från kritik av pseudovetenskap till kamp mot könsförtryck och missriktad politisk tolerans. Hur såg det steget ut för dig?

Webbsajten Butterflies & Wheels skulle handla om dålig vetenskap och önsketänkande, men mitt och Jeremy Stangrooms fokus vidgades omedelbart. Vi såg hur man inom vänstern anammade olika former av pseudovetenskap, och det var så vi började uppmärksamma mångkulturalismen. Detta ledde vidare till frågor om kvinnors mänskliga rättigheter och vi fick kontakt med personer som arbetade med dessa frågor.

Den första var Homa Arjomand, exiliranska som lever i Kanada. En minister i Ontario hade förklarat att det kunde vara lämpligt att tillåta Sharialagar inom familjerätten. Det tyckte inte Homa, och nästan på egen hand drog hon igång en kampanj mot förslaget. Jag publicerade texter som hon skrev medan detta pågick och det gav resultat. Hon hade framgång i sin kamp. Ministern backade till sist och sa: ”Okej, du vinner, vi ska inte göra så.”

Detta var en första seger som fick mig att inse att det här sättet att arbeta kan ha effekt. Jag fick kontakt med fler människor och på den vägen är det.

Du nämnde tidigare vänsterns paradoxala svek mot kvinnor. Vad beror det på? Varför står man inte upp till försvar för de kvinnor som diskrimineras, misshandlas och mördas i Guds namn?

För att frågor som har att göra med imperialism, kolonialism, postkolonialism och rasism slår ut frågor om kvinnoförtryck. Så är det särskilt inom den akademiska vänstern. Det gäller inte överallt, men det är en tendens.

Det borde inte ligga något konfliktfyllt i att motarbeta rasism och samtidigt kritisera grova övergrepp mot kvinnor i exempelvis muslimska länder. Varför kan man inte se och erkänna båda perspektiven?

Feminister som talar om kvinnors rättigheter talar i huvudsak om sina egna rättigheter. Kanske anser många akademiska feminister att det är något egennyttigt med att vara alltför fokuserade på feminism. Här finns kanske någon inåtvänd skuldmedvetenhet, som sätter i gång den här reaktionen: ”Jag borde inte kräva mina rättigheter eftersom jag har det bra, jag borde tänka mer på de andra.” De tenderar också att glömma att hälften av människorna i Tredje världen, som de oroar sig för, faktiskt är kvinnor. Kvinnors mänskliga rättigheter är ingen lyx eller enbart ett privilegium i väst. Det handlar om kvinnor över hela världen och det faktum att deras rättigheter är mycket mer eftersatta än våra.

Hur ser du på debatten om förbud mot olika former av könsförtryck som idag pågår i Europa, till exempel diskussionerna om burkan?

Det är ett svårt ämne och jag är kluven inför argumenten på båda sidor, men jag tycker att det finns goda skäl att inte tillåta burka eller slöja i skolan. Det är inte ens potentiellt en kränkning av någons frihet. Skolor brukar ändå ha någon form av klädkod, man får inte komma dit naken eller klädd i nazistuniform.

På vilka grunder vill du förbjuda slöjor i skolan?

Av jämställdhetsskäl. Det är inte bara ett tygstycke, det är någonting som kvinnor på många håll misshandlas eller dödas för när de vägrar bära det. Mot den bakgrunden kan man inte behandla det som ett neutralt klädesplagg vilket som helst. Därför är det också väldigt svårt att se det som en fråga om religionsfrihet eller kvinnors rättigheter eller mänskliga rättigheter. Det är inte orimligt att förbjuda det i skolorna eftersom barnen självklart inte är i stånd att reflektera ordentligt kring argumenten. De är inte tillräckligt mogna ännu och plagget tvingas därför på dem. Många muslimska feminister anser att det vore bra om slöjor förbjöds i skolan. Barnen behöver det frihetliga utrymmet.

Man kan tänka sig ett slöjförbud i skolan av solidaritet med kvinnorna som tvingas bära plagget. Men då kommer man in på frågan om frivillighet och det faktum att det också finns flickor och kvinnor som bär slöja av egen vilja.

En svart person skulle inte frivilligt bära slavbojor som något slags modeuttryck. Muslimska feminister borde ställas inför detta: Om svarta inte frivilligt bär bojor, varför är du då beredd att bära hijab när du vet att det finns kvinnor som blir misshandlade för att deras hår skymtar under tyget? Varför tycker du att det är okej?

Ett vanligt argument från troende inom de patriarkala traditionerna och inte minst i Vatikanens retorik är att könen skulle vara jämlika men samtidigt olika (”equal but different”). Män och kvinnor anses komplettera varandra genom skilda egenskaper, roller och livsuppgifter. Ni skriver mycket kritiskt om denna könsuppdelning i boken.

Det där är faktiskt det enda som Vatikanen har kvar att säga. Vad mer kan man säga för att rättfärdiga föreställningen att kvinnor inte har samma rättigheter som män? Det går inte att påstå att det beror på att de är underlägsna. Inte ens Vatikanen kan hävda det, så den måste hitta på något annat för att försvara att saker och ting ska förbli som de är.

Könsroller och särartsfeminism går ju igen i många sammanhang, även i sekulära kretsar.

Ja. Mamma ammar och det gör inte pappa, men även om det finns skillnader är det fortfarande vettigt att ha grundläggande rättigheter som är desamma över hela linjen i stället för att lyfta fram olikheterna. Vatikanen ger inga argument när den säger att kvinnor är annorlunda och därför inte bör ha samma rättigheter.

Oberoende av religion, nog bör man ifrågasätta själva idén om en inneboende kvinnlig natur? Många ser ju genom fingrarna med könsförtryck, just för att det patriarkala samhället anses spegla mäns och kvinnors ”naturliga” olikheter.

Ett sätt att ifrågasätta den är att ringa in exakt vad man menar med olikheter. Visst kan man peka på generella skillnader mellan män och kvinnor, men det finns också ett oändligt antal sätt att peka på att vi är lika. Sedan kan man gå vidare och hävda att det är ett så flytande begrepp att det är poänglöst att försöka grunda en politisk ideologi på så lösan sand.

Något av det första jag gjorde när jag startade Butterflies & Wheels var att publicera en artikel om särartsfeminism. Det är en ganska väl etablerad idé. Jag har läst en del böcker av feminister i ämnet och det är verkligen försåtliga, usla och korkade saker som skrivs. Det gör mig upprörd eftersom jag är kvinna och feminist. I mina ögon är det bara grovt förolämpande att hävda att kvinnor inte vill vara logiska eller använda förnuftet.

Logik och förnuft är inte könsbundna, sanningen är inte könsbunden. I USA är det här en populär föreställning som har spritt sig utanför den akademiska världen och blivit new age-aktig: ”Nej, det där är något manligt, det vill jag inte ha med att göra.”

Det är intressant. Inom nyandligheten är kvinnors underordning inte alls lika tydlig som i konservativ religion, men där finns en liknande stereotyp uppdelning av manligt och kvinnligt. Ett slags kult kring könens påstådda olikheter.

Där finns en hel berättelse om hur man sluter ögonen och företar en inre resa och möter människor som är precis lika verkliga som på utsidan, och på det sättet kan man finna den verkliga sanningen. Det är som att berätta sagor.

Du har sagt att intellektuella idag verkar skämmas över sin ställning.

Det stämmer och det har blivit på modet att ta avstånd från elitism. Det är särskilt tydligt i USA. Bland akademiker finns en inbyggd känsla av att det ligger en yrkesmässig risk i att framstå som doktrinär eller dogmatisk eller förtryckande. Jag tror att många oroar sig över det här med elitismen.

Hur tror du att detta påverkar respekten för religion?

Det hänger väldigt nära samman, men jag kan inte förklara det eftersom jag helt enkelt inte förstår mig på det. Jag har stött på så många människor på sistone som blir djupt indignerade över att möta en ateist, som inte ber om ursäkt och kommer med undanflykter och eufemismer. Vi säger ju bara vår åsikt, men folk kan bli vansinniga på det. Jag har ingen aning om vad det beror på.

För vissa människor utgör religionen hjärtat i en hjärtlös värld, den är det enda de kan klamra sig fast vid. Om man tjafsar om den gör man kanske livet lite svårare för dem. Men å andra sidan gör religionen andra människors liv eländiga. Jag vet sådana som har levt hela sin barndom i skräck för att deras älskade pappa skulle hamna i helvetet.

Ett argument som ibland hörs från sekulära personer är att fundamentalism naturligtvis är fel, men att religionens kärna är ett kärleksbudskap. Om man tror det blir man mer positiv till religion eftersom allt annat än kärleksbudskapet ses som feltolkningar.

Det stämmer, men om man tror det har man inte varit uppmärksam. Det där är en vanlig uppfattning i den engelsktalande världen på grund av Karen Armstrong och hennes skriverier. Av någon underlig anledning ses Armstrong som en auktoritet på området. Hon är orubblig och har sagt att barmhärtighet utgör kärnan i alla de stora religionerna. Det är rent nonsens och historielöst. På ytan befattar man sig nuförtiden med barmhärtighet och medkänsla på vissa håll, till exempel inom kristendomen, men det är bara en följd av att religionen har förlorat det mesta av sin makt. Med den makt den hade på medeltiden fanns inte någon som helst barmhärtighet. Barmhärtighet ansågs inte ens ingå i religionen.

Karen Armstrong lyfter ut avsnitt ur nutiden, där man kan peka på att påven nämner barmhärtighet även om han inte menar det, och behandlar dem som om de utgjorde kärnan i alla religioner i alla tider. Det är en fullständigt essentialistisk syn på vad religion är och har varit. Det hon skriver är strunt. Hennes fotnoter består av andrahandsuppgifter, ett slags summeringar av historiska uppgifter. Hon har inte gjort den grundliga research som hon ger sken av. Det är billiga grejer.

En annan myt handlar om att vetenskap och religion skulle besvara olika typer av frågor.

Det är en vanlig uppfattning, åtminstone i USA för tillfället. Men religion besvarar inga frågor alls. Den förser oss bara med förmenta svar utan substans.

Har du själv någonsin varit religiös?

Nej. Det fanns en väldigt vardaglig religion i min omgivning när jag var barn, men den fick aldrig fäste. Jag lämnade det där helt och hållet någon gång i tonåren.

Kallar du dig ateist idag?

Javisst.

Inte agnostiker?

Jag poängterar att jag är ateist och inte agnostiker. Jag är inte säker på att det inte finns någonting därute i kosmos som är annorlunda än människan och har någon form av intelligens. Jag har ingen aning om det, men jag har inga som helst skäl att tro att där finns någonting som motsvarar de vanliga beskrivningarna av Gud. Detta är ju en form av agnosticism. I det avseendet innebär de båda begreppen samma sak. Men som de definieras numera befinner sig agnostikern i en mer finkänslig position, där man säger att man inte vet och att det finns argument för olika uppfattningar.

Christopher Hitchens definierar agnostikern som en ateist utan ryggrad.

Det var vad jag försökte säga, fast med fler ord!

I boken granskar ni också begreppet islamofobi, som ofta dyker upp i religionsdebatten idag. Ni menar att det är en missbrukad term.

Det började för ungefär tio år sedan när folk började oroa sig över kritiken mot islam, som ett trick för att avleda den genom att jämställa den med angrepp på muslimer som grupp. Man formulerade sig avsiktligt på det viset för att avskräcka folk från att lägga sig i islams förtryckande aktiviteter. Den som ändå gjorde det kunde stämplas som rasist.

Folk borde kunna skilja på islam och muslimer. Folk borde kunna ta del av kritik mot exempelvis katolska kyrkan utan att tro att den som är kritisk hatar alla katoliker. Men det är vanligt att islamkritik behandlas som muslimhat.

Finns det inte i själva verket en risk att all religionskritik upplevs som personangrepp av troende? Tro brukar ju innebära en djup identifikation med de egna religiösa föreställningarna.

Det är det som är själva problemet. Samma sak gäller katolicismen. Hat mot katoliker är idiotiskt, men om katoliker faktiskt ställer sig bakom tanken att påven kan bestämma allt ställer de sig bakom något som är väldigt problematiskt. Men det är svårt att uttrycka sin oro inför detta utan att hamna i grumliga vatten.

För oliktänkande som vill förändra islam inifrån kan opposition också vara farligt. Anser du att det finns en pågående reformprocess inom islam?

Jag tror att en sådan är extremt osannolik. Jag kan inte se några riktiga tecken på det. Det finns ett fåtal liberala muslimer, men de lever fruktansvärt farligt. Rörelsen verkar i stället gå i andra riktningen med dramatisk styrka. Förhållandena blir sämre vart man än vänder sig, i Indonesien, Malaysia, Somalia, Sudan. Läget är fruktansvärt i Saudiarabien och det blir inte bättre. Man kan inte finna några exempel på en utveckling åt andra hållet. Åtminstone för tillfället finns det inga belägg för att islam skulle vara särskilt flexibel eller på väg att ändra kurs.

Ditt amerikanska förlag kände tydligen viss oro inför utgivningen av Hatar Gud kvinnor?, eftersom Muhammed är en måltavla för er kritik.

Det kom aldrig några hot, men en journalist som läst boken gick till förlaget och intervjuade förläggaren och sa: ”Oj, vad du är modig, är inte det här väldigt farligt?” Sedan skrev hon en artikel i Sunday Times om den modiga förläggaren och om att det kunde dyka upp hot från upprörda muslimer. Men hoten fanns bara i journalistens huvud. Allt var ren spekulation.

Har du planer på någon ny bok?

Jag planerar en bok om backlashen mot den nya ateismen. Och jag har mycket material!

Hur ser denna backlash ut?

Ett förvånansvärt stort antal människor finner det angeläget att bli väldigt, väldigt arga på öppenhjärtiga ateister, som inte ber om ursäkt för sin uppfattning. Samtidigt erbjuder de ingenting i form av förnuft eller belägg för att något hemskt är på gång. Det är oerhört inskränkt och det kommer från personer som ser sig själva som liberaler, till exempel Chris Hedges, en annars duktig journalist som har skrivit en fruktansvärd bok i ämnet. Det är fascinerande att människor kan ge sig själva tillåtelse att så fullständigt bortse från belägg och argument.

Det de sysslar med påminner om rasism, sexism och homofobi. Det är en form av marginalisering. Eftersom de faktiskt anklagar ateister för saker som vi inte gör, har de i grund och botten inget att bli upprörda över. De bara hatar vissa människor utan synbar anledning. Det är antiintellektuellt och antiliberalt. Det står i strid med yttrandefrihet och kritiskt tänkande. Det har blivit en vana att man inte ska diskutera religion på samma öppna sätt som andra ämnen. Man vill behandla religion som en slutet, skyddat tabuämne, vilket är precis vad religion inte borde vara. Idéer måste alltid ligga öppna för ifrågasättande.

Översättning: Lars Åberg