Idrotten var livet självt

Individuell idrott är den enda plats där de liberala värdena praktiseras och anammas rena och oförstörda. Alla är jämlika eftersom de startar på samma punkt, varpå förmågan avgör hur fort man tar sig fram, eller hur långt. Förmågan bestäms av ansträngning. Ansträngning visar sig i resultat. Därmed har man sitt öde i sina händer. Det betyder att det är rättvist. Man jämför sig alltid med andra, håller prestationen högt och delar upp världen i vinnare och förlorare. Den som tränar mest blir bäst. Den som blir bäst blir firad, hyllad och ihågkommen. Det är välförtjänt eftersom det är rättvist. Var och en valde ju nivån på sin ansträngning.

Med sådana idéer danades jag till människa, därför att jag danades av individuell idrott. Jag började träna organiserat när jag fyllde åtta. Uttalat och outtalat bibringades jag uppfattningen att jag bestämde själv ”hur långt jag skulle gå”. Det hängde på benen och armarna, hjärtat och lungorna, viljekraften och träningsvilligheten. Jag levde med sportsidorna i Dagens Nyheter, tidningen Svensk Skidsport, tidningen Nya Cyklisten, Sportnytt och Sportspegeln på tv. Fyra dagar i veckan tränade jag efter skolan. Lördag och söndag var det tävling. Fredagen var vilodag. Mellan tio och arton års ålder sov jag inte ut en enda helg. Under veckosluten åkte vi bil genom Sverige, till längdskidtävlingar på vintern, cykeltävlingar vår och sommar och terränglopp i löpning på hösten. Jag solade och badade aldrig för av det blev man ”urlakad” och åkte aldrig slalom för av det kunde man bli skadad. På helgernas tävlingar tog jag undantagslöst ut mig så att jag nästan kräktes.

I dag kan jag inte förstå hur jag stod ut med att köra slut på mig lördag och söndag året runt och även under veckornas intervallpass. Jag kan heller inte förstå att jag uthärdade den psykiska press som tävlingsprestationer innebär. Hela mitt liv handlade om att prestera. När jag i dag ska iväg på ett framträdande av något slag, vilket kvällen före skapar anspänning och hindrar mig från att känna mig glad och tillfreds, är det att återuppleva förnimmelserna från förr. Det var så jag kände varje fredag eftermiddag och kväll året runt under hela min uppväxt. En krypande oro (blandat med förhoppningar), en diffus ångest som omöjliggjorde njutning och avkoppling just den kväll i veckan som brukar användas till njutning och avkoppling. Njutning och avkoppling var inte begrepp som vi höll oss med. Dem skulle jag ha tolkat som slöhet och slarv. Men efter anspänningen hägrade belöningen. Om man skötte sin uppladdning kunde man vinna loppen. Det ruset var värt all anspänning. Nej, så tänkte jag inte, för jag gjorde aldrig kalkylen mellan värde och kostnad. Allt var som det var. Idrotten gick inte att tänka bort ur mitt liv. Den var mitt liv. Det enda jag önskade var att bli olympisk mästare i längdskidåkning. Denna strävan föll mig in som ett fullvärdigt liv, allt annat som misslyckande och meningslöshet.

Om talang talades det ständigt i min idrottsvärld. Talang förstod jag som något medfött. Man kunde gräva ner den i jorden eller låta den växa i elljusspåret. Eftersom jag såg ansträngningen, inte det medfödda, som det berömvärda blev jag upprörd när det stod i lokaltidningen i mars 1979, när jag var nio år, att jag tycktes ”ha fått det mesta till skänks”. Det var ett kodord för talang, vilket i sin tur var ett kodord för gener, vilket i min föreställningsvärld var ett kodord för att jag inte hade gjort rätt för mig, inte förtjänat min framgång. Visste inte tidningen hur mycket jag tränade, att jag aldrig fuskade, att jag var flitig, noggrann och disciplinerad och aldrig av lättja missade ett träningspass? Visste de inte hur jag kämpade? Om jag vann över andra för att jag fått det till skänks var det inget värt. Det som var värt något var att de också haft chansen men inte ansträngt sig. Det är precis på det sättet som rättviseliberaler blir upprörda över socialismen.

Eftersom idrotten härbärgerade många paroller, floskler och slagord och jag intresserade mig för allt som var idrotten blev jag tidigt uppmärksam på glappet mellan vad man sa om verkligheten och min uppfattning av verkligheten. Glipan var stor och frekvent förekommande. Jag förstod den inte men försökte underordna mig den. Man sa: ”Det viktiga är inte att vinna utan att kämpa väl.” I själva verket brydde sig ingen om den som bara kämpade väl. Och inte jag heller. Jag förstod inte varför de överhuvudtaget höll på. Och jag märkte ju att det var finare att vinna. Den som vann fick beundran och uppskattning. Hjärnan blev lyckligare av att vinna än av att bara kämpa.

Man sa: ”Det viktiga med idrotten är kamratskapet.” Jag hade många vänner inom idrotten eftersom det var där jag levde. Men vi var konkurrenter. De ville besegra mig och jag dem. Det är ingen bra grund för vänskap. Man kunde nu säga att vi inte behövde ta det hela så allvarligt, tävlingen var ju bara ett trevligt sätt att röra på sig tillsammans. Absolut inte. Om man inte tog det allvarligt fanns ingen anledning att göra dessa ansträngningar, det var ett som var säkert. Ville man bara röra på sig tillsammans fanns det lugnare och trevligare sätt än att tävla.

Jag fick ibland frågan hur länge jag skulle hålla på och vad meningen med alltsammans var. ”Jag håller på så länge jag tycker det är kul”, sa jag. Frasen var helt främmande för mig men det var så man skulle säga och tänka. Idrottandet var inte ”kul”. Det var inte tråkigt heller. Att säga att det var kul vore som att säga att livet är kul, ett helt innehållslöst påstående. Det var på många sätt intressant och berikande, det har gett mig insikter, kroppsmedvetenhet och disciplin på gott och ont. Ifall jag önskade det ogjort skulle jag önska att jag vore någon annan och det är svårt. Men kul? Nej.

Min far var övertygad om att idrotten var det enda sätt som fanns för hans barn att ta sig någonstans i den här världen, få uppleva något, se världen, bli uppskattade. Man behövde inte känna rätt folk, ha läst svåra böcker eller tänka komplicerat. Idrott var för alla. Det var kroppen som avgjorde, och viljan. Hjärnans utflöden verkade mer godtyckliga medan kroppen liksom var helt förutsägbar, maskinell. Kroppen var rättvis. Samtidigt var det ju något med kroppen som vi visste att alla inte hade. Alla hade inte rätt kropp för att bli bäst, men de som hade det var det största mänskligheten frambringat.

Att lämna idrotten var svårt, eftersom idrotten var livet självt. Sådant tar tid och måste göras stegvis och obemärkt för en själv. Det sista steget togs från en dag till en annan, såsom det sista steget alltid tas och verkar komma plötsligt. Jag bara klev av en dag. Jag skulle snart fylla tjugo. Då var jag så färdig med idrotten att jag aldrig efteråt har sett det som att jag kunde ha fortsatt. Det var inget vägval utan det enda val som fanns. Jag lämnade idrotten helt utan saknad. Under det sista året hade jag avhållit mig från att sluta därför att jag då inte skulle få veta hur bra jag kunde bli. Däri låg den enda kvarvarande lockelsen. Att i jämförelsen med andra få veta om jag dög. När även det en dag kändes ointressant fanns ingen saknad, bara lättnad. När jag tänker tillbaka minns jag mjölksyra och blodsmak i munnen, stumheten i kroppen, besvikelsen, tomheten och torftigheten i att inget annat var viktigt. Någon gång minns jag ruset över att känna mig stark och få tider längs banan, ”Du leder, kör, kör, kör!”. ”Du slåss om segern!” ”Du är femton före, håll i!” Det var en formidabel kick upprepad helg efter helg. Den går inte att återskapa. Den kostade på.

När jag i de sena tonåren sökte mig till litteraturen, filmen och musiken för att öppna mig på vid gavel för livet ville jag bort från tävlandet. Men jag var marinerad i det. Så när jag skulle börja läsa sökte jag mig tvångsmässigt till ”det bästa”, bara klassiker och Nobelpristagare fick passera mina ögon. I motsats till hur det är inom i idrotten är ”det bästa” inom litteraturen det som någon har bestämt är det bästa. Detta eftersom det saknas klara regler och kriterier, vilket i sin tur borde ge en vink om att det eviga jämförandet på konsternas område är futilt. Frånvaron av idrottens rena enkelhet beträffande syfte, upplägg och mål är vad som gör konsterna till de sammansatta ting de är. Det är vad som gör dem rika och mångfacetterade till sitt väsen även om dess kritiker och bedömare med priser och tävlingar gör allt för att krympa och förtorka dem.

Det var först efterhand som jag insåg vad mångfald och verkets egenvärde var på konsternas område. Litterära verk motsvarade inte deltagarna i ett lopp utan människornas mångskiftande uppfattning av världen, där vi kan uppskatta olika uttryck olika dagar och beroende på vem vi är, där det som talar till den ena är främmande för den andra, där det man tidigare inte fann glädje i plötsligt blir intressant och där det som någon förkastar är oumbärligt för någon annan. Detta är motsatsen till skidåkning. Ändå lyder konstvärlden under idrottens logik, och det av aningslöshet. Kritikerna gör vad de kan för att skapa de rena liberalistiska förutsättningar som krävs för att en relevant jämförelse ska kunna ta vid, den gemensamma startlinjen, ansträngningen, de klara reglerna, syftet med alltsammans: att vara bäst. Gör vad de kan för att likrikta och smalna av. Man skapar ideal som tuktar och uniformerar det vildvuxna, allt för att få utse bättre och sämre, för att få dyrka och hylla. Man gör konsterna till idrott i stället för att göra bruk av mångfalden i mänskliga uttryck och det omöjliga i att med exakthet jämföra sådant som inte liknar vartannat och som inte tävlar.

Att tävla är att jämföra människor med varandra med avseende på duglighet, inget annat. Och det är att ta bort något från vad det är att vara människa. Jag tror att tävlingsidén som psykisk inställning till liv och skapande är förfelad. Tävlandet är att krympa varat. Jämförelser kan göras för det intressanta i olikheter, men görs de i hierarkiserande syfte tas något väsentligt bort från livsbetingelserna. Det är tävlingsliberalismens svaghet. Så fort tävlingen mellan mångfaldiga uttryck tar vid och målet är att kora en segrare startar normeringen. I den stunden har likriktningen tagit över.

På konsternas och tänkandets område behöver man en helt annan inställning än den som genomsyrar idrotten. Att utöva konst kan aldrig vara en tävling. Det är en pågående undersökning. Man kan inte krympa det till tävling eftersom segrandet är så ointressant i konsterna. Segrandet handlar ju, strängt taget, om att säga vilka som inte behövs. Bara segraren behövs i idrotten. De andra behövs endast för att göra segraren till segrare, med något annat bidrar de inte. Inom konsterna behövs konstnärerna för att inget verk är det andra likt.

Men jag tror dessutom att de individer inom elitidrotten som utvecklar hela sin potential har anammat denna konstnärliga inställning till sin träning och sitt tävlande (och jag tror att många konstnärligt verksamma har en idrottslig och förkrympt tävlingsinställning till sitt konstutövande). Vid en viss punkt måste de elitidrottare som vill bli långlivade fördjupa sin inställning till sig själva, och gå från jämförelsejakt till undersökning. De måste förfina sina metoder för uttryckets skull snarare än för tävlingsmomentets. De måste, så tänker jag mig saken, intressera sig inte bara för att vinna utan för att undersöka vad det är att vara skidåkare, cyklist, löpare – och göra det självständigt. De måste ta reda på vad kroppen är och psykets roll, på samma sätt som en författare undersöker språket genom att skriva, undersöker verkligheten och verklighetsframställningen genom att gestalta, söker ett skådande av tillvaron och hur det kan omsättas i språk.

Den elitidrottare som kommer någonstans med sin idrott, vilket är omöjligt med den hetsiga jämförelseinställning som jag hade, tror jag har förvärvat något av denna konstnärliga syn på sin aktivitet och inte ser tävlingsmomentet som det enda väsentliga. Det innebär att man inte drivs av jämförelse med andra utan av en sorts utforskning av det kroppsliga och mentala som grenen kräver. Tävlandet kan aldrig vara centralt i en människas liv om livet ska vara rikt. I den stund tävlingsmomentet tar över har man gjort sig beroende av andra för sitt värde och för mening i livet. Det är ett recept på missmod, tomhet och förkrympthet. Jag tänker mig att man åker skidor för att ta reda på vad skidåkning är, hoppar för att undersöka hoppandet som fenomen, skriver för att undersöka skrivandet, tänkandet och livet. Sammantaget fogar dessa skiftande verksamheter en liten bit ytterligare till det evigt pågående och enorma sökandet efter vad det mänskliga är och består av.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker