Extremister, finns dom?

Det är frestande att stämpla andra som extrema för att själv få känna sig trygg i mittfåran. Torbjörn Tännsjö om en diskutabel etikett i samtidens offentliga samtal.

Vad är extremism? Många tänker nog att det är med extremismen som med pornografin: det är svårt att finna en definition, men det är ändå något man känner igen då man ser det. Detta är fördomsfullt och bedrägligt. Det är svårt både att ge en definition av extremismen och att rätt identifiera den. Och detta är ingen liten sak. Få ting är så skadliga som falska beskyllningar för extremism. De dödar det offentliga samtalet och främjar våldsamma lösningar på konflikter. Låt oss därför göra ett försök att förstå bättre.

Ordet extremism används förstås i olika betydelser. Finns det någon som är fruktbar och rimlig att hålla sig med? Jag tror inte det.

Ett sätt att använda ordet är rent förklenande. Då jag säger att en uppfattning är extrem hävdar jag bara att jag finner den avskyvärd. Ja, jag hävdar kanske inte ens detta; jag uttrycker bara min avsky för den. Använder man ordet på det sättet kan alltså kommunisten och marknadsliberalen, utan att göra sig skyldiga till något intellektuellt misstag, beskylla varandra för extremism. Nöjer de sig med att beskriva sin inställning snarare än att uttrycka den kan de båda ha rätt. Men en sådan övning är inte särskilt uppbygglig.

Vill vi bruka ordet över huvud taget bör vi alltså försöka ge det en rent saklig innebörd. Vi bör också ge det en sådan innebörd att det vi fångar med ordet faktiskt är något förkastligt. Men att det är förkastligt ska alltså inte vara en del av ordets mening.

En första fråga att ställa sig i jakten på en definition är vad det egentligen är som skulle kunna kallas extremt. Är det åsikter eller bärare av åsikter? Låt oss pröva båda ansatserna.

Finns det åsikter som är extrema? Tänker man över saken är man nog snar att kapitulera. Är kommunismen extrem? Är marknadsliberalismen extrem? Vi vet att politiska system byggda på båda dessa tankar skördat miljontals offer. Men det vore dogmatiskt att hävda att vi vet att det inte under några omständigheter skulle vara möjligt att skapa ett bra samhälle, som antingen vore renodlat kommunistiskt eller marknadsliberalt. Och nästan alla radikalt nya tankar, som fört mänskligheten framåt, har nog till en början betraktats som alltför extrema. Tänk bara på Galileo Galilei.

Visst kan det finnas några uppfattningar, till exempel ytterst elitistiska, som vi skulle kunna frestas att tidlöst beteckna som extrema. Tanken att vita är moraliskt överlägsna svarta, exempelvis, eller nazismens tanke att arier är moraliskt överlägsna andra mänskliga ”raser”. Men vad säger man i så fall om tanken att människor är moraliskt överlägsna andra kännande varelser? Tanken att vita och arier är överlägsna andra mänskliga raser är inte längre gångbar i västerländskt demokratiska samhällen. Tanken att människor är överlägsna andra kännande djur är fortfarande gångbar. Och J.S. Mills påstående att det är bättre att vara en otillfredsställd Sokrates än en tillfredsställd idiot (en utvecklingsstörd) kan nog fortfarande passera.

Anlägger vi denna syn på extremism, så kan alltså sådant som för tillfället är gångbart i vårt samhälle mycket väl vara, och komma att visa sig vara – extremism. Men det innebär, tycker jag, att detta språkbruk är olämpligt. Om uppfattningar som är ”mainstream” kan klassificeras som extrema, så har vi gjort ett språkligt misstag.

Kanske är det fåfängt att alls försöka klassificera åsikter som extrema eller icke extrema. Kanske handlar det i stället om människor som hyser åsikter. Vad kännetecknar då en extremist?

Kan det vara något med beredskapen att bruka våld för att befrämja sina ideal, som kännetecknar extremisten? I så fall är ÖB extremist. Kan det vara beredskapen att bruka våld mot oskyldiga, som är kännetecknande för extremisten? Är extremism liktydigt med terrorism?

Så används ordet nog ibland, men också denna användning är vansklig. Kan vi vara säkra på att terrorism är fel i alla väder? Visst, bruk av våld mot oskyldiga, för att uppnå politiska mål, fördöms av krigets lagar. Men är alla avsteg ifrån dessa lagar förkastliga?

Vad ska vi i så fall säga om USA:s atombomber över Japan i slutet av Andra världskriget, de enskilda terroristiska gärningar som vållat störst antal oskyldiga döda? Visst, detta var nog moraliskt förkastliga gärningar, de var exempel på terrorism, men det är svårt att tänka på dem som uttryck för extremism. Jag tycker åtminstone det låter konstigt att karaktärisera dem på det viset. Och tänk på det system för säkerhet som byggdes upp efter kriget: terrorbalansen. Båda sidor i den tidens bipolära värld rustade sig för att utplåna inte bara varandra utan oss alla, om den andre angrep. Detta var inte utförd terrorism, men väl en planerad sådan. Det har jag inget problem att medge. Terrorism, javisst, men extremism?

Kanske är detta i själva verket ett exempel på moraliskt acceptabel terrorism? Den fungerade ju! Under den tid systemet var på plats var det för övrigt dess kritiker som normalt beskylldes för extremism.

Är det kanske varken åsikter eller personer som hyser dessa åsikter, som vi ska karaktärisera som extrema, utan grupper av individer? Är extremism kanske snarast ett socialpsykologiskt fenomen?

Tänk på radikala företrädare för Hamas och judiska fundamentalister i Israel/Palestina. De har många gemensamma drag. De motsätter sig varje form av kompromiss, de vill ha hela landet för egen del, de tvekar inte om sin sak, de är beredda att ta till våld för att uppnå sitt mål, de är nationalister, de är intoleranta mot dissidenter inom den egna gruppen och de demoniserar motståndaren (karaktäristiken hämtad från Ronald Wintrobe, Rational extremism: the political economy of radicalism. Cambridge University Press, 2006). Är de urtypen för extremister? Tja, det är vi kanske tanklöst beredda att säga, så länge vi är övertygade om att både grupperna också har fel. Men notera att denna karaktäristik i samma grad träffar till exempel den norska motståndsrörelsen mot den nazistiska ockupationen.

Om utrymmet hade medgett skulle jag ha gett fler exempel på misslyckade försök att ge en vettig innebörd åt ordet extremism. Den försiktiga slutsats jag drar är i stället att vi bör ge upp detta språkbruk. Vi bör varken klassificera tankar, människor eller grupper som extrema. Genom att göra det fördummar vi både oss själva och det offentliga samtalet. Polisen bör i vanlig ordning handskas med brottslighet, som ses som uttryck för politisk extremism. Det kan den göra denna karaktäristik förutan.

Men också om vi följer det rådet finns en viktig fråga för oss alla att fundera över. Hur ska vi själva förhålla oss till världen? Av vad vi läser i tidningar och ser på tv kan man få intrycket att det är farligt att över huvud taget ha (starka) åsikter. Bör vi för säkerhets skull ligga lågt och inte sticka ut med vad vi tänker? Är det ett sätt att vaccinera sig mot vad som, dumt nog, ofta betecknas som extremism?

Det är ingen bra lösning på problemet. Tänk på den norska motståndsrörelsen. Om vi alls ska använda uttrycken kan vi säga att ”extrema” omständigheter gör ”extrema” reaktionssätt motiverade. Och vi vet ju att det var alla som hukade, teg och indirekt samtyckte, som gjorde nazismens illgärningar möjliga.

Vi bör inte tveka att omfatta åsikter som går stick i stäv med vad som förväntas av oss, vi bör ibland vara beredda att gå långt för att försvara dem, och även söka oss till likasinnade, om det behövs för att uppnå framgång.

Samtidigt bör vi vara medvetna om att åsikter är allvarliga ting. Vi bör inte tveka att hysa åsikter, men vi bör undvika vad man kunde kalla dogmatism. Det innebär att vi ska vara beredda att offentligt framföra de åsikter vi tror på, också då det kostar på och är inopportunt. Vi ska vara beredda att ta till oss och kritiskt och systematiskt granska invändningar mot dem. Vi ska vara beredda att revidera dem i ljuset av nya argument och upplevelser.

Är detta möjligt? Ja, det är något man kan lära sig om man tidigt hamnar i rätt intellektuell miljö, där kritiskt tänkande uppmuntras. Det är beklämmande att se hur dagens skolpolitik tycks inriktad på motsatsen.

Vi bör också ta ansvar för våra ställningstaganden. Det innebär att vi måste förhålla oss till försök att missbruka dem för syften vi inte delar. Jag bör alltid säga ifrån, då någon begår övergrepp i socialismens namn (eftersom jag är socialist). Judiska sammanslutningar bör ta avstånd då Israel begår övergrepp för att bevara Israels karaktär av judisk stat. Muslimer bör ta avstånd då terroristiska dåd utförs i en strävan att skapa en islamsk världsstat. Kristna bör ta avstånd då läkare som utfört aborter mördas. Detta har inget att skaffa med socialismen, judendomen, islam eller kristendomen, som vi uppfattar dem, ska vi säga (om vi anser detta). Och vi ska offentligt klargöra varför.

Innebär inte detta krav på ansvarstagande för de egna ställningstagandena, att man belägger socialister, judar, muslimer eller kristna med kollektiv skuld? Nej, utgångspunkten för kravet är tvärtom att de man riktar sig till saknar skuld för övergreppen. De hålls inte ansvariga för övergreppen utan just för sin identifikation med det som åberopades när övergreppet begicks. Som Dagens Nyheters kultursida mycket riktigt påpekade den 11/1: ”frånvaro av skuld leder inte automatiskt till en befrielse från ansvar.”

Åsikter som har politiska konsekvenser är inte att leka med, men nödvändiga. De är betingelser för både mänskliga framsteg och moraliska katastrofer. Vi kommer inte ifrån dem. Och det är ingen bra idé att försöka avgränsa vissa som extrema för att själv få känna sig säker i huvudfåran. Vi måste pröva varje åsikt, varje innehavare av den och varje grupp som företräder den, på deras egna meriter. Samtidigt bör vi på motsvarande sätt ta ansvar för vad vi själva tänker och känner.

Torbjörn Tännsjö är emeriterad professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och författare till ett fyrtiotal böcker. Han har publicerat sig i moralfilosofi, politisk filosofi och medicinsk etik och är en engagerad deltagare i den offentliga debatten. Tännsjö varit föreståndare för Stockholm Bioethics Centre och även affilierad professor i medicinsk etik vid Karolinska Institutet. Åren 1995–2001 var Tännsjö professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet.