Därför skrev jag ”Den själviska genen”

År 1973 ledde en strejk från det brittiska gruvarbetarfackets sida till en kris där Edward Heaths konservativa regering införde så kallad tredagarsvecka i Storbritannien. I syfte att spara energi infördes ransonering på el för verksamheter som inte ansågs nödvändiga för samhällets fortbestånd. Vi hade elektricitet bara tre dagar i veckan, och det förekom ofta strömavbrott. Min forskning på syrsor krävde tillgång till el, men skriva kunde jag göra ändå – på den tiden skrev jag på en portabel skrivmaskin och på ark av ett slätt vitt material: papper, av alla märkliga underlag. Jag bestämde mig därför för att tillfälligt avbryta mina studier av syrsor och börja arbeta med min första bok. Det var så Den själviska genen kom till.

Själviskhet kontra altruism och hela tanken om ett ”socialt kontrakt” låg verkligen i luften vid den här tiden. De av oss som tillhörde den politiska vänstern försökte gå balansgång mellan våra sympatier gentemot gruvarbetarna och den avoghet som fanns inför den, enligt vissa, hårdhänta taktiken att hålla hela samhället som gisslan. Hade evolutionsteorin något att bidra med i den kniviga situationen? Under 1960-talet hade en rad populärvetenskapliga böcker och tv-dokumentärer oförskräckt försökt tillämpa Darwins teori i diskussionen kring altruism och själviskhet, kollektivets kontra individens bästa, men de hade fått teorin helt om bakfoten. Felet bottnade i samtliga fall i någon sorts variant av vad som kallats evolutionär panglossism.

Som min vän och mentor John Maynard Smith har beskrivit formulerade hans egen mentor, den enastående J.B.S. Haldane, tre satiriska och falska, eller åtminstone icke tillförlitliga, ”teorem”. Tant Jobiskas teorem (hämtat från Edward Lear) löd: ”Det är ett faktum känt för hela världen …” Bellmans teorem (hämtat från Lewis Carroll) löd: ”Det jag säger till dig tre gånger är sant.” Och Pangloss teorem (hämtat från Voltaire) löd: ”Allt är ordnat på bästa sätt i denna den bästa av alla tänkbara världar.”

De som tillämpar evolutionär panglossism är vagt medvetna om att det naturliga urvalet lyckas ganska väl med att göra levande varelser bra på just att leva. Albatrosserna framstår som underbart lämpade att sväva fram över vågorna och pingvinerna för att simma under dem (jag råkar skriva det här ombord på ett fartyg i vattnen kring Antarktis och häpnar när jag genom kikaren studerar dessa flygkonstens naturbegåvningar). Vad panglossisterna däremot glömmer bort, vilket också är lätt hänt, är att detta ”bra på” avser individer, inte arter. Bra på att flyga, bra på att simma, överleva, fortplanta sig – ja, det naturliga urvalet tenderar att göra enskilda individer bland djur bra på det. Däremot finns det ingen anledning att förvänta sig att det naturliga urvalet ska göra arter bra på att undgå utrotning, bra på att upprätthålla sin könskvot, bra på att begränsa sin population för det gemensamma bästa, bra på att hushålla med förråden av föda och bevara den egna livsmiljön till förmån för kommande generationer. Det vore panglossism. Gruppens överlevnad kan åstadkommas som en följd av en förbättrad överlevnad på individnivå, men det är i så fall en lyckosam biprodukt. Gruppens överlevnad är inte vad det naturliga urvalet handlar om.

Det panglossiska felslutet är frestande eftersom vi människor har begåvats med förmågan till framsynthet och kan avgöra vilka handlingar som sannolikt kommer att gynna vår egen art, vår hemstad, vårt land, världen som helhet eller någon annan specifik enhet eller intressegrupp, i framtiden. Vi kan förutse att överfiske i haven på sikt kommer att få negativa konsekvenser för alla som livnär sig på fiske. Vi kan förutse att framtiden kommer att bli bättre om vi begränsar befolkningstillväxten så att färre människor föds, till ett rikare liv. Vi kan slå fast att återhållsamhet för stunden kan visa sig lönande i framtiden. Men det naturliga urvalet är inte framsynt på det sättet.

Mycket riktigt hade en panglossisk version av teorin om det naturliga urvalet dessutom lagts fram, och hade den bara fungerat hade den kanske också kunnat resultera i något i stil med det utopiska ”allt är ordnat på bästa sätt”. Men den fungerar inte. I vilket fall som helst var en av mina intentioner med Den själviska genen att få läsarna att inse att den inte gör det. Vad det handlar om är teorin om ”gruppselektion”. Detta enerverande förföriska felslut – den stora villfarelsen om urval på gruppnivå, SVUG – genomsyrade Konrad Lorenz populära bok Aggression – det så kallade onda, vars tyska originalutgåva kom 1963. Det präglade också Robert Ardreys båda bästsäljare Kampen för eget område och The social contract – där jag upprördes särskilt av den bristande överensstämmelsen mellan Ardreys vilseledande budskap och det utmärkta språk han använde för att framföra det.[i] Jag ville skriva en bok på samma tema som Robert Ardreys The social contract (som för sin del är en sorts biologisk omskrivning av Rousseaus avhandling i ämnet), men min skulle baseras strikt på teorin om det naturliga urvalet, inte på SVUG. Min ambition var att reparera den skada som Ardrey och Lorenz hade vållat – liksom ett stort antal tv-dokumentärer från den aktuella tiden, som spred felslutet vidare i en sådan omfattning att jag i Den själviska genen döpte det till BBC-teoremet.

Jag var minst sagt väl förtrogen med panglossismen och SVUG, eftersom jag varje vecka träffade på dem i texter skrivna av studenter på grundnivå. Även jag hade under min grundutbildning garnerat många av mina texter med den felaktiga uppfattningen att det naturliga urvalet kretsar kring artens överlevnad (vilket mina handledare aldrig lade märke till). När jag så småningom kom att skriva Den själviska genen drömde jag om att kunna förändra allt detta. Jag skrämdes av tanken att jag för att lyckas skulle vara tvungen att prestera en bok som var lika välskriven som Ardreys och lika säljande som Lorenz. Jag talade skämtsamt om boken som min ”bästsäljare”, utan att på allvar tro att den skulle bli en sådan. I stället var det ett osäkert och ironiskt sätt att ge uttryck för mina mer vildsinta ambitioner.

Det naturliga urvalet är en rent mekanisk, automatisk process. Världen tenderar ständigt att fyllas med sådant som är bra på att överleva och berövas sådant som inte är det. Det naturliga urvalet är inte framsynt – men det är den mänskliga hjärnan, och det är därför panglossismen appellerar så starkt till oss. Hjärnan kan våndas över framtiden och utifrån människans njutningslystnad under det här århundradet förutse en katastrof under nästa. Det naturliga urvalet kan inte det. Det naturliga urvalet kan inte våndas över något över huvud taget. Det enda som det naturliga urvalet kan göra är att i blindo gynna det som är fördelaktigt på kort sikt, eftersom varje generation med automatik kommer att utgöras av avkomman till de individer som gjort det som krävts, på kort sikt, för att alstra avkomma på ett mer effektivt sätt än andra individer i samma generation.

Och när man uppmärksamt och noggrant studerar exakt vad som händer när generationerna susar förbi, då dras ens blick oundvikligen till genen som den nivå där det naturliga urvalet faktiskt verkar. Det naturliga urvalet gynnar med automatik egenintresse bland de enheter som skulle kunna passera genom generationsfiltret och överleva in i en mer avlägsen framtid. Och vad livet på den här planeten beträffar är det gener det handlar om. I Den själviska genen uttryckte jag det så här när jag introducerade uttrycket ”överlevnadsmaskin” för att beskriva den roll som (dödliga) enskilda organismer spelar i förhållande till sina (potentiellt odödliga) gener:

Generna är vår världs odödliga … [de] har en förväntad livslängd som inte kan räknas i decennier utan i tusentals och miljontals år.



[i] Konrad Lorenz: Aggression – det så kallade onda (Stockholm: Fri Tanke förlag, 2013). Robert Ardrey: Kampen för eget område – hur ägande och nationsbildning uppkommit ur djurens kamp för reviret (Stockholm: Bonnier, 1968) och The social contract – personal inquiry into the evolutionary sources or order and disorder (London: Collins, 1970).

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker